Jag och Jante är som en tonårstjej och hennes morsa. Alla ingredienser är med; hatkärlek, frigörelsebehov och ilska. Jag kämpar för att slå mig fri och skrika att jag är bra, samtidigt som jag helst bara vill krypa ihop och gömma mig så det inte syns hur dålig jag är.
Jag gör bra saker och vill ha bekräftelse och beröm för det. Men inte för mycket, och absolut inte av mig själv. För man ska inte förhäva sig och rätt som det är halkar man på arslet igen och då kan man vara säker på att alla står runtom en och pekar och säger: "Kolla, där är hon som trodde att hon var nåt". Därför är det ju helt logiskt att det är bättre att inte säga något alls. Eller hur? Man ska inte tro att man är nåt.
"Kolla, där är hon som trodde att hon var nåt!"
Under många år var det min verklighet att tänka så. Till viss del är det väl fortfarande min verklighet, skillnaden är att nu vågar jag (i alla fall ibland) visa fingret åt Jante och be honom ta sig i arslet, för jag ÄR bra och det kan ingen ta ifrån mig längre. Och de gånger jag drattar omkull så kan jag bjuda på det utan att känna att hela universum kretsar runt mitt misstag. Men ibland trillar jag i fällan igen och blir en tvivlare. SÅ himla bra är jag väl inte, i själva verket är jag kanske bara bra på att låtsas vara bra?
Och de andra? De ska fan inte heller tro att de är något. Är jag dålig så ska jag i alla fall inte vara sämst. Hur klär hon sig egentligen? Vad har han för hållhake på chefen, han är ju helt oduglig men har ändå det där bra jobbet som vem som helst skulle göra så mycket bättre?
De stunderna är inte mina stoltaste, det erkänner jag. Men de är en del av den jag är idag, så jag försöker gilla läget.
Jag är helt kass på att avsluta saker, men jag är riktigt bra på att tala om för mina barn att de är bra och att jag älskar dem.
Jag biter på naglarna och lär mig aldrig att det gör ont som satan, men jag kan vrida och vända på ord och nångång SKA jag skriva en bok.
Jag är kass på att hålla kontakten med mina vänner, men jag försöker komma ihåg att i alla fall ibland tala om för dem hur mycket de betyder, även om vi hörs och ses väldigt sällan.
Jag har massor av dåliga sidor, men gissningsvis lika många bra. Ibland väger de dåliga sidorna över, ibland de bra. I det stora hela går det nog jämnt upp, för de flesta av oss, så Jante är rätt överflödig. Ändå kletar han sig fast så envist.
Jag undrar om mina döttrar kommer kämpa mot samma demoner eller om Jante är på väg att dö av hög ålder. Jag hoppas förstås på det sistnämnda, och om så är fallet ska jag definitivt närvara vid begravningen och lägga ner en blomma med ett kort där det ska stå:
"Du kämpade väl, men fick ej min själ. Farväl kära Jante, farväl"
-
Bloggvärldsbloggen - Veckans bloggtema-
Jantelagen-
Bloggar om Jantelagen
