Hur man skriver en kioskroman

Jag pratade med en vän om att skriva... hon hade drabbats av skrivklåda och fått lust att skriva en bok men hade (liksom jag) lite problem att veta om vad, eller hur man ska börja.
"Det var en gång..." känns kanske lite omodernt, men hur gör man då?

Kanske skulle man skriva Harlequin-böcker? Ni vet, såna där sliskiga kioskromaner som alltid, aaaaalltid, alltid följer samma mönster:

- Etablera karaktärer; beskriv den livfulla kvinnan, hennes utseende, egenskaper (både positiva och negativa) och hennes kropp (yppig byst, tjockt och självlockigt rött hår, gröna ögon, smakfulla kläder som framhäver hennes kurviga höfter och smala midja.... yada yada yada)
Det är påfallande ofta som Harlequin-kvinnor har rött hår och gröna ögon...märkligt.
Beskriv också den starke (men känslige) mannen, som tyngs av personliga eller arbetsmässiga problem. Kraftfull haka, utmejslade drag, vindpinat utseende o.s.v

- Beskriv första mötet... var noga med att det ska sluta med förtret och indignation. Första mötet går sällan bra, det kan t.ex. vara så att hon tappar en bunt med papper och han hjälper henne ta upp dem med ett "lilla gumman, det här gick visst inte så bra", varpå hon blixtrar med ögonen och stormar iväg (hårmanen svallar efter henne) och han blir helt betagen av hennes smaragdgröna ögon. Hon kan inte heller glömma hans stålgrå och genomträngande blick, så den hemsöker henne om nätterna. Typ.

- Beskriv hennes arbetssituation... hon kan t.ex. vara sekreterare på en advokatbyrå, och naturligtvis visar det sig då att han är den nya delägaren som det pratats så mycket om, och att hon kommer vara just hans sekreterare... hur SKA detta gå?

- Beskriv hur förhållandet inleds, måla bilder av romantiska middagar, långa promenader, smusslande på jobbet med förstulna kyssar i kapprummet, pulserande lemmar, heta kyssar, svettiga lakan o.s.v

- Kraschen... i Harlequinböcker är det oundvikligt med en krasch. Oftast handlar det om ett rent missförstånd, t.ex. att hon vid en kvällspromenad råkar se honom med en kvinna i sin famn utanför en okänd adress. Naturligtvis är kvinnan mycket vacker och självsäker, och hjärtesorgen är total. Hon vägrar ta emot hans samtal och sörjer med goda vänner och svär över mäns svekfullhet; "han saaaaa ju att...." och "vi som hade så många planer..."

- Mellanperioden, då hon och han måste upprätthålla en professionell relation på kontoret, allt medan hon blir mer och mer hålögd av sorg och svält, samtidigt som han begraver sig i arbete.

- Försoningen, när det visar sig att kvinnan i hans famn i själva verket är dotter till hans högsta chef och att hon kastat sig på honom trots att han inte alls varit intresserad och att han har lidit helvetets alla kval för att han inte förstått varför hans älskade tagit avstånd. Samtidigt som hon bannar sig själv för att hon var så dum och inte liiiiiitade på deras kärlek och lät honom förklara.
osv osv osv

Slutet gott, allting gott.
Receptet på en framgångsrik Harlequinbok är serverat... fast det är kanske lite korkat, för detta innebär ju att ingen av er någonsin behöver läsa en Harlequinbok eftersom ni nu vet handlingen i allihopa... attans.
Nåväl, det finns ju alltid Harlequins historiska böcker. Samma recept men annan tidsålder och andra kläder
;-)


Andra bloggar om: , ,


5 kommentarer:

Cecilia sa...

Men usch...nu blev jag ju alldeles anti Harlequin bara för det *S*.

smultronpaj sa...

Nu har du ju i princip redan skrivit en bok. Fattas bara att namnge karaktärerna och fylla i med lite fler målande beskrivningar.

Sophie sa...

Å ändå är de så jävla bra!! Det är så skönt att vara riktigt kär och läsa om andra som är det ;o)

vandrarvild sa...

haha, du måste sluta läsa harlequin. Börja med Barbara Cartland istället, där lär man sig åtminstone historiska fakta samtidigt som man läser om den älvlika spröda unga kvinnan, inte ens 20 år fyllda, och han, den grymme hertigen som avskyr kvinnor men som gifter sig med henne p g a ett vad och kysser henne hårt en kväll när han tror hon är utanför sovrummet för att söka upp hans kompis Greve X medan hon i själva verket ska hämta mjölk till kattungen som hon hittade i skogen och nu håller gömd i sitt sovrum. Efter det är hon helt förvirrad och inser att hon ÄLSKAR honom , men han avskyr ju henne, huuur ska hon göra? Så hon rymmer(eller blir kidnappad av creepy lord Slisk) och Hertigen rider ifatt henne och kysser henne igen, fast nu med orden" lämna mig aldrig igen, jag älskar ju dig, jag klarar mig inte utan dig" varpå hon med tårfylld blick ser upp på honom och med darrande röst säger".. menar.. menar du... verkligen... det!" och grinar lite till, och sen kysser han henne IGEN och då far de upp till stjärnorna och hon förstår vad VERKLIG kärlek är... Ta daaaaa!

"Kimmi" sa...

Cartland äger över Harleqin, om man nu tvingas läsa något av det. I övrigt har Smultronpajen rätt - nu har du ju skrivit en bok! :-)

Najs performance förresten. När blir det turné? Hur laddar du? Ärtsoppa? Bönor? ;-)