Guldkorn...

Tvååringen vill inte sova... hon ligger i sin säng och ropar "maaaaammaaaa..... paaapppaaaa".
Till slut går jag in och lägger mig bredvid henne i sängen, och genast blir hon nöjd. Hon vänder sig på sida med ryggen mot mig och plötsligt är det som att jag har blivit förflyttad in i en naturfilm. Ni vet, ungefär som de där filmerna där någon ålar sig fram genom lingonriset med mörkerglasögon och videokamera och letar efter ett björnide eller så...
Jag låtsas sova och hon ligger där bredvid och pratar. Hon pratar om saker som har hänt under dagen. T.ex. så säger hon om och om igen vad mormor och morfar heter, för det har vi pratat om idag.
Det är svårt att inte börja skratta, för hon låter så allvarlig och fundersam när hon reder ut vem som heter vad.
Plötsligt blir hon tyst en stund, och det är nästan så att jag kan höra hennes tankar, men bara nästan. Jag kan ana hur mycket som bubblar i henne, och jag vill så gärna kunna höra det hon tänker, för tänk så underbart att vara två år och känna att allt är nytt och spännande och viktigt och roligt.

Hon sträcker handen bakåt för att känna om jag fortfarande ligger där. Hon känner på mitt hår, drar fingrarna genom det och kan liksom inte låta bli att nypa fast lite hår och dra i det, som för att testa hur mycket hon kan dra utan att jag vaknar.
Sedan vänder hon sig mot mig och försöker sätta in sin napp i min mun, och när det inte funkar så vänder hon sig bort igen lika plötsligt och börjar räkna högt: "en, tå, tje, suja, sem, sex..."
Hon ligger tyst en stund till innan hon kommer på att hon ska klappa händerna och skratta, och sedan blir hon alldeles lugn igen. Jag smygkikar lite och ser att hon är sådär mysigt sömnig men ändå inte vill sova. Hon vill fortsätta prata, fundera och räkna. Inte sova.

Jag vet inte hur länge jag har legat där. Kanske bara fem minuter, kanske en halvtimme. Oavsett vilket så råder det ingen tvekan om att det varit de absolut bästa minuterna på hela dagen. Kanske de bästa på hela veckan hittills, och jag kommer på mig själv med att tänka att jag nästan längtar efter att hon ska ropa sådär i morgon kväll också, så jag kan få en till liten smygtitt in i hennes funderingar. För även fast hon babblar och håller igång hela dagarna så känns den här stunden väldigt mycket mer personlig och privat på något vis. Nästan lite hemlig, sådär som björnen i naturfilmen.
Jag reser mig upp och säger tyst: "Mamma ska sova i sin egen säng". Hon är alldeles lugn, mysig och sömnig, och bara några minuter efter att jag lämnat rummet så sover hon gott.

"Det regnar och är nästan noll, känns inte särskilt rock n'roll" *... men på många sätt har jag nog aldrig varit lyckligare.


* ur "Det smartaste jag gjort", Bo Kaspers Orkester

3 kommentarer:

smultronpaj sa...

Söööt! Vad mysigt det lät. Här är allt bara skrik och bråk på kvällarna, inte fullt lika mysigt.

Johanna sa...

Åhhhh jag blev alldeles varm i hela kroppen av din berättelse, visst är de för härliga de små liven. Jag har också massor av gånger velat se in i min dotters hjärna för att få veta vad som rör sig där. Hihihi.

Jag kan nästan se det där du skrev framför mig. Och känna och höra. Du har verkligen förmågan att skriva på ett levande sätt!

Neta sa...

Åh, så vackert skrivet. Jag förstår din lycka.