Life is like a box of chocolates...

Livet är en serie upprepningar. Så är det bara.
Man vaknar på morgonen, önskar att man hade fått sova lite till. Går upp, gör det man gör på dagarna, gör det man gör på kvällarna och sedan somnar man igen. Några timmar senare vaknar man och så börjar det om igen. Och igen.

Man har en påse med dagar att ta från, och det fiffiga (eller inte) är att man ju aldrig vet hur stor påsen är. Ungefär som med en påse godis. Den är proppfull från början och så äter man och äter. Plötsligt ser man botten och den kom från ingenstans, för sååå himla många godisar har man väl ändå inte ätit? Bara smakat lite ju.
"Man ska fylla åren med liv, inte livet med år" heter det...
"Ja hej... öööh.. hmmm... jag skulle vilja ha en påse blandgodis. Tio drakeld, fem skumtomtar, femton sura nappar, en hallonbumling och absolut ingen engelsk lakritskonfekt."
Sedan står man där med påsen i näven, glad och nöjd över att det BARA är goda godisar i den. Och likförbannat är det alltid vissa sorter som blir kvar till slutet. Man försöker plocka det gottigaste och blir alltid kvar med det som man inte vill ha men ändå valde. Är det inte märkligt?

Precis som med livet. Man ska (eller borde) göra det bästa av varje dag, men varför? Dagen upprepar ju sig i morgon igen, och i övermorgon och dagen efter det, så varför stressa? Varför jaga godbitarna när man ändå VET att man i slutändan står där med en näve engelsk lakritskonfekt, hål i tänderna och inga pengar kvar att köpa nytt godis för?
Vad är meningen med livet egentligen? 42?

Jag inser förstås att detta låter djupt depressivt, men det är det inte. Det är bara något slags insikt om livets futtighet. Och samtidigt en insikt om livets värde efter att en vän fick en helt ny godispåse i form av ett barn den här veckan, och en annan nästan fick tvärslut på sin påse när hon var ett ögonblick ifrån att krocka med en lastbil.
Liv är stort, men ändå futtigt på något vis. Makes no sense, jag vet. Men ändå... livet är fascinerande. Och konstigt.


Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var livet
"Förlusten", Stig Johansson

Det skulle säkert kännas enklare på något vis om jag kunde tro helhjärtat på ett liv efter detta, att man liksom bara övergår i en annan existens.
Men om man inte gör det då? Om man "bara" dör och så är det slut?
Då faller ju hela det där klyschiga argumentet att man ska ta vara på dagarna för man vet aldrig vilken som kan bli ens sista. Vad spelar det för roll? För när den sista dagen är slut så är den ju slut och då vet man inget mer.
Är det då egentligen så himla relevant att man har pressat musten ur varenda dag? Eller är det så att den där eviga jakten på meningen med livet bara är något slags skräckslaget försök att förtränga att vi alla ska dö och att det inte finns ett skvatt att göra åt saken?

Nåväl, jag är inte rädd för döden så det känns inte som något stort bekymmer. Det är nog mest den där förbaskade engelska lakritskonfekten som stör mig.

3 kommentarer:

lena sa...

Fast jag gillar ju engelsk lakritskonfekt...? Men kanske just det också är nån sorts mening med livet, eller något som gör att det blir mening med livet, att vi är olika och det är det om är så bra.

Men jag är med i tankegången. Bra beskrivet.

Anonym sa...

Din blogg får mig att le STORT! Din blogg är som rosa skumsvampar för mig (= det bästa)... Jag sitter just nu på kontoret, blickar ut genom fönstret på ett regnigt och grått Jönköping och jag har ungefär samma funderingar som du, du vet, är det här meningen med livet??!? Hi hi hi... Håller med föregående inlägg, bra skrivet!

Sophie sa...

Jag tror att det är 42. Tänk när man inser att man åt godisarna i fel ordning... *suck*