Det finns ett liv före döden

Det finns ett blogginlägg som har väntat på att få postas. Det har legat i 'utkast' i flera månader i väntan på ett bra tillfälle att se dagsljuset. Jag tänker posta det nu... här.

Varför nu? Kanske för att det känns som ett helt liv sedan jag skrev det. Kanske för att det kan förklara något. Kanske för att någon annan ska kunna känna igen sig i hur jag mådde.

Mådde... dåtid. Det känns som sagt som ett helt liv sedan dess, och tur är väl det!
Jag postar det inte för att få sympati, för jag mår bra nu.
Jag postar det bara för att det alltid varit meningen att det ska postas. Vissa saker ska helt enkelt bara ut. Det här är en sån :-)



- Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall -
Kinesiskt ordspråk


---------------------------------------------------------------------------------------

Jag går längs gatan, det är mitt i maj och det regnar på den smutsiga snön som ligger kvar. Regn är i alla fall bättre än snöfall, försöker jag påminna mig själv på väg till biblioteket.

Jag ska äta lunch, och jag längtar efter en stund för mig själv. En bok på bordet är ett bra hinder för lunchkonversation, ifall någon annan ensam stackare skulle få för sig att prata med mig. Inte för att det någonsin har hänt, men ändå.
En stund senare sitter jag vid ett bord med en hamburgare och en chockrosa bok framför mig. "Så ung? Och så duktig! – 10 berättelser om att räcka till", och jag kommer knappt halvvägs genom förordet innan jag inser att mina händer skakar.


Hela jag skakar, fast liksom på insidan. Det märks nog inte på utsidan, men jag är tagen av att det är som att läsa om mig själv. Hon skriver om att ”bryta själen”, och det är precis så det känns. Kroppen är hel, men själen är bruten.
Ge mig ett plåster!

Om två dagar ska jag träffa en läkare för att jag inte tänker kämpa mer med detta nu. Jag orkar inte släpa mig upp ur det svarta hålet helt själv igen. Jag har gjort det förr, men trillar alltid ner i hålet igen när jag passerat ”Gå” och kommer in på nästa varv. Om och om igen, och jag orkar inte mer.
Men jag är rädd. Rädd för att gå dit, rädd för att erkänna mitt stora misslyckande. Jag som alltid fixar allt, alltid klarar allt, jag fixar inte detta.


Men hur kan det vara ett misslyckande att vilja må bättre? Det är det såklart inte, inte i den normala världen. Bara i MIN värld, världen där jag ska klara allt själv. Gärna med ena handen bakbunden och stående på ett ben. Bara för att, liksom.

JAG kan… Jag KAN… Kan jag?

Det går inte en dag utan att jag försöker hitta orsaker till att inte gå dit. Kanske överreagerar jag bara? Kanske inbillar jag mig? Det är nog bara en förkylning på gång, och det blir nog bra bara jag sover lite extra några nätter? Jag har väl inget att klaga på? Nog kan jag bita ihop och sluta tramsa? Eller?

Jag har inte kontrollen över detta, och det äter upp mig. Jag vet inte vad läkaren kommer säga, jag vet inte vad JAG kommer säga när jag är där. Tänk om jag inte blir tagen på allvar? Tänk om det faktiskt inte är något fel på mig, om jag bara är lite gnällig? Eller tänk om jag är jättesjuk, mer än jag själv förstår? Varför kan jag inte veta?
Varför kan jag inte gå dit, redan veta vad jag ska få höra så att jag bara kan hålla med och instämma i diagnosen som jag redan har ställt alldeles själv? Varför KAN jag inte??

Trött… orkar inte kriga mer. Vill inte vara duktig.

---------------------------------------------------------------------------------------


P.S. Jag blev tagen på allvar

7 kommentarer:

pyret sa...

Det är ju precis så man känner sig!

Cecilia sa...

Bra titel...mycket talande.

Kram.

Sophie sa...

Visst kan det ibland vara lite läskigt att läsa sådant i efterhand... Hur man faktiskt mådde och tänkte. Jag kan i alla fall tycka att det är lite ruggigt. Jag är glad att ingen av oss är där något mer =)

Lussan sa...

Det var fint uttryckt och bra att du postade det. Väldigt många kan säkert känna igen sig i det du uttrycker.

Utan att känna dig är jag glad att du mår bättre idag. Tur att du blev lyssnad på!

Monica sa...

Skönt att nån lyssnade på dig och tog dig på alvar!

ps jag kan inte hitta RÖSTknappen man ska rösta på

Lollias sa...

Tyvärr kan man inte skicka kramar över internet... Jag gråter! Även om du inte mår så här nu är det så jävla hemskt att du har mått så här då! Det borde inte få vara så!
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM!

sanne sa...

Jag blev INTE tagen på allvar. När jag till slut hade tagit mig samman, fått en tid och gått dit och öppnat min själ, envisades läkaren med att hävda att det enbart handlade om att jag inte kom överens med min sjukgymnast...?!? :-[ Så det gick till slut så långt att jag fick bege mig till psykakuten. Men DÅ fick jag hjälp.