För de som tydligen fortfarande inte har fattat det, så är Halloween ALLTID, aaaaalltid, always den 31 oktober. Halloween är inte heller samma sak som Alla Helgons dag (rörlig helgdag som infaller på lördagen under tiden 31 oktober – 6 november).
Alltså är det inte Halloween den 3 november. Någonsin. Okej?
Andra bloggar om: Halloween, Alla helgons dag
Det känns som att vintern kom rätt så plötsligt i år, fast egentligen är det nog ingen större skillnad mot de flesta andra år. Eller jag har ingen aning, för jag har inget väderminne... jag är inte en sån där som kan säga att "sommaren 1988 var juli månad si eller så, men augusti 1993 var alldeles si eller så", för jag minns inte vad det var för väder förra veckan ens ;-)
I alla fall... i skrivande stund, 31 oktober... Halloween, så är det -21 grader här i Kiruna.
-21? I oktober? Japp. Och så mycket vet jag att DET inte händer alltför ofta.
Som tur är så verkar det inte vara några Halloweenfirande snorungar i farten, däremot var det ett par företagsamma grannbarn ute och sålde teckningar alldeles nyss. I -21 grader.
Ja ni fattar... Norrland... *S*
Andra bloggar om: Vinter, kallt, Halloween
Jag har ju glömt att berätta att jag har lyckats plejta 003, 004 och 005.
Och så har jag säkra tips på var 006 och 007 brukar finnas.
Det tar sig! :-)
Platespotting.com
Andra bloggar om: platespotting
Linda Rosing ringer till Jimmy Fredriksson
Eniro....Gula Sidorna....hitta.se....nej, det säkraste är att ringa till Expressen i Stockholm om man vill ha tag på ett telefonnummer :-)
Och iiiiiih... alldeles nyss hittade jag fortsättningen på historien *S*
Cecilia Beckroth ringer till Jimmy Fredriksson
Andra bloggar om: Linda Rosing
Trebarnsmamman tänker att huset nog behöver städas...igen. Det behöver ALLTID städas någonstans och nu är hon innerligt less på det. Och så vaknar idén... tänk om man skulle låta bli?
(i ärlighetens namn är det ingen helt ny idé, den är testad flera gånger redan*S*)
Smulor på golvet... låter man dem ligga tillräckligt länge så blir det en homogen hinna och vips så har man ett nytt golv. Ny design OCH dessutom en skyddande hinna över ursprungsgolvet.
Dammtorka? Näää... det är betydligt mer innovativt att låta dammet ligga kvar, på så sätt förändras ju möblernas färg och ytfinish allteftersom och så har man förnyat inredningen alldeles automatiskt.
Och när man sedan inte KAN låta bli att dammtorka till slut (efter ett år eller så, eller till jul när släkten kommer på besök), då har man ju helt nya möbler igen. Nästan som magi.
Det här skulle kunna innebära dödsstöten för IKEA, inser ni det?
Andra bloggar om: smulor, dammtorka, städa
Carina Landin bestämde sig för att anta James Randis utmaning och kamma hem en miljon dollar. Steg ett i testprocessen för att bevisa medialitet var att känna på tjugo gamla dagböcker och tala om ifall det är en man eller kvinna som skrivit i böckerna.
16 rätt av 20 krävdes för att gå vidare till nästa steg. Carina Landin hade 12 rätt. Attans...
Som en piffig parentes kan nämnas att man kan göra ett sådant test även på nätet (såklart), dock naturligtvis utan att kunna KÄNNA på dagböckerna...
Här kan du kolla ifall du är mer medial än Carina Landin. Jag fick 14 rätt... ;-)
Och tänk då vilket enormt försprång man ska ha av att kunna hålla i böckerna. Nä... platt fall, Carina Landin. Bättre lycka nästa gång.
Andra bloggar om: Carina Landin, James Randi, e-psykometri, medial
... så jag delar ut en poäng till "Totto" idag.
Tydligen är de arbetslösa tänkta att undantas från den kraftiga höjningen av a-kassan (vi verkar vara många som missat den detaljen).
Men då går a-kassorna själva in och säger att nänä, så kan vi inte ha det. Det kostar att administrera en höjning, så då måste alla vara med och betala. Följden tycks bli att de arbetslösa har höjningar på ca 50 kr/månad att se fram emot.
Däremot kan man konstatera att i Tyskland, som har genomfört en liknande säkning av a-kasseersättningen för ett år sedan (med samma förhoppning om att få ut de arbetslösa på arbetsmarknaden) har man inte fått önskad effekt. De långtidsarbetslösa är fortfarande utan jobb...
Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, Totto, politik, regeringen, a-kassa, arbetslös, Tyskland
Idag ska jag lämna blod igen för första gången sedan tvillingarna föddes.
Alla som kan borde lämna blod, det gör enorm nytta. En påse blod (som tar 5-7 minuter att klämma fram) kan hjälpa tre människor.
Det gör inte ont, det är inte läskigt och man får fika efteråt ;-)
Ge blod, ge blod, ge blod!!!
www.geblod.nu
Andra bloggar om: blodgivare
Sven Otto... grabben... kom igen.
Allvarligt talat alltså...
Du verkar bestämd och målmedveten och det är bra, men förstår du inte att det bara blir fånigt och inte särskilt trovärdigt när du envetet hävdar att folk inte alls kommer få mindre pengar i plånboken med höjd a-kasseavgift och sänkt ersättningsnivå i a-kassan?
Det är faktiskt jättefånigt, och mest fånigt av allt är kanske att arbetslösa Eva eller arbetslösa Olle förstår detta så väldigt mycket enklare än du gör, du som trots allt ska bestämma på området.
För du förstår, Sven Otto, Eva och Olle kan räkna. Du vet, matematik... plus och minus (mest minus i det här fallet tyvärr). Och de kan se att 1 januari så höjs a-kasseavgiften med ungefär 300 kr/månad. Dessutom sänks a-kasseersättningen till 70% eftersom de båda varit arbetslösa i 200 dagar eller mer.
Fast de känner sig säkert trygga i att du säger att det kommer jobb... synd bara att du inte kan säga när.
– Det är klart att jag inte kan det. Det är ju företagarna som anställer och de måste ju först känna sig trygga och känna att de vågar anställa
Fiffigt värre.... du har ryggen fri, för om jobben inte kommer på direkten så kan du fortsätta skylla på att den förra regeringen har skrämt arbetsgivarna så att de inte vågar anställa folk. För din ambition var ju trots allt att folk skulle få jobb, det kan väl inte du hjälpa ifall det dröjer ett par ÅR innan arbetsgivarna förstår vinken och vågar anställa...
och under tiden får Eva och Olle vända på korvörena i sina plånböcker medan du med en dåres envishet fortsätter tala om för dem att de inte alls har mindre pengar, för de ska ju få jobb istället. Kan du ta ett snack med deras hyresvärdar också? Det vore schysst...
Kom igen "Totto". Stå för ditt förslag och säg hellre att det blir sämre först men sedan förhoppningsvis jävligt mycket bättre. Det skulle låta lite mer trovärdigt.
Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, arbetslöshet, a-kassa, ersättning, jobb, politik, regeringen
Snubblade över lite läskig information idag när jag härjade runt i ett diskussionsforum: DHMO (dihydrogen monoxide), har ni hört talas om det? Grymt farlig kemikalie.
Trots att DHMO dödar tusentals människor årligen är användningen helt oreglerad och till viss del subventionerad genom skattemedel.
DHMO är:
Shit, shit, shit.... inge bra va... och jag som är så sugen på ett glas vatten ;-)
Andra bloggar om: DHMO
Bara liiiite mer politik... Jag måste visa detta som jag hittade hos Cecilia: Schyman hade svart städhjälp.
Det är visserligen ett scoop från 1998, men ändå rätt kul *S*
Schyman anlitade ungdomar i bekantskapskretsen som städhjälp, och betalade någon hundring per gång. Totalt kom hon upp i summor som gjorde att hon borde ha lämnat kontrolluppgift, men det missade hon att göra. So far so good, nu har ju t.o.m Skatteverket funderingar på att ändra lagen eftersom så många (särskilt ministrar?) verkar ha dålig koll på skattereglerna, men det som är riktigt roligt i det hela är hennes något snurriga flumvänsterhögerförklaring:
– De har fått betalt. Precis som mina barn fått betalt när de städat hemma, har de andras barn fått en slant när de städat borta hos andra...
...jag tror att det här är en del av den informella ekonomin som jag tror att vi är många som har. Dels att man betalar sina barn lite extra och att man sedan byter kompisar emellan, tror jag är naturligt.
Det har varit mycket politik på sista tiden, vilket väl är förståeligt om än tröttsamt. I alla fall så har jag glömt att informera om min senaste nörd-hobby: platespotting, eller "plejting" som man säger om man bor i Kiruna.
Jag har samlat på mig 001 och 002, och det är tamejfan svårare än det låter ;-)
Vore jag riktigt nördig så skulle jag nog berätta den vackra historien om när 001 och jag möttes, men jag nöjer mig med att lägga in en bild istället *haha*
Andra bloggar om: Platespotting
Anders Borg.... oh my god.
Version 1:"Vi tror att vi betalat den arbetskraft vi anlitat vitt.
Det är svårt att vara helt säker vid exempelvis den omfattande ombyggnationen av vårt hus"
Version 2:
Ja alltså vi hade ju en städhjälp också ett tag (mellan 1997 och 1999), men hon tjänade nog mindre än 10.000 kr/år... tror jag, fast jag vet inte för det har jag inte bokfört. Och hoppsan, jag glömde visst att lämna kontrolluppgift på det också... ja ja, så kan det gå.
Version 3:
Ojdå, vår polska svartstäderska (som förresten arbetade för oss ända till 2001....tiden GÅR ju så fort) hade visst inte arbetstillstånd. Oops, det glömde jag visst att kolla upp. Men hon städade hos andra också, och det var säkert också svartjobb!
"- När man begår misstag och man drar på sig uppmärksamhet som inte roligt för sin familj, då är det naturligtvis så att man klandrar sig själv för det".
Stegö Chilós uttalande om att hon "har begått förseelser som inte är acceptabla, men som jag på alla sätt försökt att rätta till. Den ambitionen har nu stoppats av Radiotjänst i Kiruna AB och Svenska Transportarbetarförbundets polisanmälningar”, är som en spottloska rätt i ansiktet på alla de som faktiskt på allvar RÅKAT göra ett misstag t.ex. när det gäller t.ex. Försäkringskassan eller a-kassan men som fått dyra efterräkningar i form av sänkt ersättning och kanske även polisanmälan på sig.
Men jo för sjutton... klart det är synd om Stegö Chiló, för hon ville ju faktiskt göra rätt för sig. Hon hann bara inte under de sexton åren, vilket man väl kanske får ha förståelse för. Hon har säkert haft jättemycket att göra på jobbet, och huvudsaken är ju att man säger att man vill göra rätt för sig när man väl åker dit.
Tobias Billströms motiv till att inte betala TV-licensen är minst lika skrämmande:
"Jag tyckte inte att SVT levererade bra produktioner och gillade inte licenskonstruktionen. Men efter ett tag övergick det i slentrian för jag har ju börjat titta på tv och lärt mig uppskatta SVT, säger han till DN".
Ah, så det är okej att skita i lagar om man inte tycker om deras konstruktion. Bra att veta.
Och jäääättebra att han har lärt sig uppskatta SVT. Verkligen jättebra. Heja Tobias, good for you!
Och så finansministern då... historien med barnvakten som KANSKE varit svart arbetskraft är ju kul för kvällstidningarna, de ska såklart också ha något att sysselsätta sig med. Jag hoppas bara att folk inser att det som är en "grej" är finansministerns oförmåga att veta hur han har betalat de hantverkare han har anlitat.
För jösses, om det är så svårt för vår finansminister (som ju ska ha koll på kronorna) att veta skillnad mellan svart och vit betalning, då känns det som att vi ligger risigt till... och hur sjutton ska alla "vanliga" människor kunna veta skillnaden?
Men medan Anders Borg försöker minnas hur han själv har gjort så kan han ju sysselsätta sig med att förklara för skattebetalarna det logiska och rimliga i att två avgående ministrar som jobbat i hela 8 resp. 10 dagar kan tänkas få en miljon kronor var i avgångsvederlag... samtidigt som avgiften till a-kassan ska höjas och de arbetslösa har lägre ersättning att se fram emot.
Shoot Anders, jag väntar...
Andra bloggar om: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chiló, Tobias Billström, Carl Bildt, Anders Borg, TV-licens, svartjobb, avgångsvederlag
... men jag måste tipsa om den här artikeln ur ETC:
Snart kan aborter vara totalförbjudna i Polen
Ur artikeln:"Konservativa krafter vill skriva om landets
konstitution så att kvinnan helt förlorar rätten till abort.
Enligt ett nytt
förslag ska det inte ens tas hänsyn till om hon har blivit våldtagen eller
riskerar att dö på grund av graviditeten."
När jag läser sådant är jag innerligt glad att jag bor i Sverige och inte i Polen eller något av de andra länder som resonerar på liknande sätt.
För även om vår fria aborträtt kan diskuteras ur många perspektiv så är den ändå fri och ger varje kvinna rätten att bestämma över sin egen kropp.
Det är otroligt sorgligt att den tanken inte är en självklarhet...
Andra bloggar om: ETC, Polen, abort, EU
Hade egentligen tänkt skriva något kul om de nya ministrarna och deras diverse knäppa påhitt, men det är så himla korkat att det inte ens går att skriva något kul. Det räcker att läsa deras citat i tidningarna... sånt går inte att slå, inte ens i en blogg *S*
*nynnar på dumdummelidumsången*
Men jag måste erkänna att jag lider lite med statsministern... det blev nog kanske inte riktigt som han hade tänkt sig.
mohahahaha
Andra bloggar om: minister, statsminister, politik, korkad
...något som jag aldrig drömt förut.
Det händer då och då att jag drömmer om personer som har passerat genom mitt liv på ett eller annat sätt genom åren. Gemensamt för dessa drömmar är att personerna alltid ser ut som de gjorde då.
Fast inte den här gången...
I drömmen var jag, som vanligt, på något slags uppdrag. Som vanligt var det bråttom, jag sprang och letade saker genom olika miljöer. Sjukhus, kontor, hotell o.s.v.
I hotellet sprang jag förbi en hiss... tvärstannade och backade några steg. För vid hissen stod en gammal vän som jag inte har sett på närmare 15 år. Och han hade åldrats! Till och med i drömmen reagerade jag på att det var underligt, men jag hade ju bråttom vidare...
Drömmar om personer från förr får mig alltid att bli nyfiken.
Vad gör han nu? Var bor hon? Vad skulle vi säga till varandra om vi träffades igen? Och ser han ut så som han gjorde i min dröm?!?
Jag är ju inte samma person nu som då. Däremot är jag väl den jag är tack vare (eller kanske trots) saker som hände och personer jag kände.
En del av dem vill jag tacka... andra vill jag slå på käften och några skulle jag vilja säga förlåt till. Tack för att du hjälpte mig när allt kändes pissigt, du får en fet smäll för att du sårade mig så, och till dig vill jag säga förlåt för att jag var feg och inte vågade vara 100% ärlig.
Men i slutändan kommer jag alltid fram till samma sak:
Nu är nu, då var då.
De vänner jag har lämnat bakom mig har ju förmodligen också lämnat mig bakom sig. Jag är inte densamma som då, och troligen är de inte heller det.
Så jag väljer att behålla mina minnen som de är, eller som de var, kanske man ska säga. Bilderna från förr får stanna kvar hos mig, men nyfikenheten dör nog aldrig.
Vad gör du nu för tiden?
Varför hör du aldrig av dig?
Det var alldeles för länge sen vi sågs...
Eller inte.
Hmm.... jag är ju inget offer... oftast i alla fall. Men ibland blir jag ett åffer med å, av värsta sort.
Idag är jag ett åååffer. Främst för Murphy's lag.
Okej... först har jag värk i flera år, konstant, hela tiden, jävligt irriterande.
Sedan kommer jag på ett sätt att bli av med den. Superduper. Ingen Murphy där.
Jag har levt hela mitt vuxna liv med övervikt, försökt bota "symptomen" men aldrig hittat problemet.
Sedan listar jag ut problemet, orsaken. Och börjar göra något åt det. Då bestämmer Murphy (eller kanske Sawyer...) att nänänä, sådär kan vi inte ha det. Och tar sönder mitt trasiga knä som jag borde ha ont i rätt ofta men som inte har gjort ont på typ 10 år. Så nu gör det JÄVLIGT ont.
Det känns lite orättvist. Faktiskt.
Så nu ska jag sätta mig i ett hörn och tycka synd om mig själv en stund, bryta ihop och komma igen eller nåt. Vi ses.
Det är en sån där vecka när det kryllar av saker att irritera sig på.
- Alliansen har visst lite svårt att finansiera sina utlovade skattesänkningar. ÄH? No kidding?
Iofs är det väl egentligen något att glädjas över, eftersom det innebär att försämringarna för oss "vanliga" människor kommer att dröja lite.
Valfläsk magrar fort, kan man väl konstatera... som vanligt.
- Anna Sjödin... suck. Peter Kadhammar skrev en krönika om fallet häromdagen. Läsvärt, men sorgligt... och inte utan att man hade velat vara en fluga på väggen på Crazy Horse den där kvällen.
- Snö... snö, och lite mer snö. Nu ligger det snö på marken, och den här gången är jag inte lika säker på att den smälter bort. Värt att notera: Syrenhäcken är fortfarande grön, den har nog inte hajat läget ännu gissar jag. När chocken slår till lär väl alla löv trilla av på en kvart eller så. Jag räknar med att det händer nångång i eftermiddag.
- Förkylning. Som aldrig vill bryta ut ordentligt men inte heller försvinna. Och så lufsar man omkring i yllesockar och känner sig sjuk hela tiden men bara sådär irriterande halvsjuk och trött.
- Dumhet. Bara sådär i allmänhet... Nej, man ÄR inte vegetarian om man äter kyckling och fisk men inte rött kött. Och alla feta människor äter inte ett kilo kakor om dagen. Faktiskt. Vi äter TVÅ kilo. Rätt ska vara rätt... *doh*
Jag behöver nog gå ut och promenera idag... kanske hårdrock på spellistan. På tal om det förresten, det finns fler saker att irritera sig på:
Hårdrockskillen i Idol. Han som försöker se ut som att han är livsfarlig, men som bara ser galen ut. På ett helt ofarligt sätt. Inte är han bra heller...
Andra bloggar om: val2006. politik, Anna Sjödin, valfläsk, snö, förkylning, dumhet
...skulle jag vilja vara nu.
Okej, häng med.
När man är ute och promenerar och solen skiner och höstluften är sådär krispigt kall och man har en grym spellista i sin Walkman-telefon och det kommer låt efter låt som man blir helt glad av och huvudet fylls av musik och inga andra ljud för att hörlurarna är löjligt bra
och man vill sjunga med högt som fan men inte kan göra det för det vore oschysst mot alla stackars människor som inte hör det jag hör utan bara det jag gör (sjunger alltså),
då tänker jag att det vore coolt om man kunde uppfinna något som gör att man kan sjunga med precis så högt som man vill men utan att någon annan hör det.
För det är som sagt lite oschysst att plåga andra människor som också bara vill njuta av höstluften, typ som att tvinga dem att se en taskig Idol-audition fast utan fjärrkontroll.
Men annars är allt bra :-)
Andra bloggar om: promenera, höst, Walkman, Sony Ericsson W810i
embryo, som jag ett tag hade lite svårt att veta om jag älskade eller avskydde, har avgått och outat sig. Och inte helt förvånande så dolde det sig en poet bakom det hela.
Jag råkade snubbla in hos embryo via någon annan blogg en gång, och fick ont i hela huvudet av det jag läste första gången. Men det var något som fångade mitt intresse, så jag återvände... många gånger. Och tipsade andra.
En vän gick in, läste lite och utbrast: "Karln är ju poet för f-n!"
Så rätt hon hade :-)
Bloggvärlden sörjer, det säjer jag nu
yo
Andra bloggar om: embryo, bloggosfären, Magnus Carlbring
...jag måste ju följa upp Unika Partiet och se hur det gick för dem i valet.
Hoppsan... 213 röster. Där ser man.
Det var väl ingen höjdare, kan man väl kanske tänka då, men bara om man är en person som ser glaset som halvtomt.
Är man partiledare Linda Rosing så ser man det istället så här:
Linda Rosing nöjd med väljarstödet
Det ÄR humor... så är det bara :-)
Andra bloggar om: Unika partiet, Linda Rosing, valresultat, politik, val2006, humor
18 september... första dagen efter Alliansens valseger.
Jag sitter med en kopp te och försöker samla tankarna efter valnatten.
Vi vaknade upp i ett nytt Sverige idag och även om jag som många andra kände att det var dags för någon form av förnyelse (jag gjorde t.ex. slut med Göran Persson och röstade på mp i riksdagsvalet) så är det med sorg i hjärtat och en obehaglig oro i bröstet som jag börjar den här veckan.
Jag hoppas att min oro är obefogad, men hur jag än vrider och vänder på tankarna så återkommer jag till tanken att många människor kommer få det svårt framöver. Många människor.
4 år går visserligen fort, och vem vet? Alliansen kanske är helt rätt, jag kanske har helt fel. De kanske gör en massa bra saker under den här mandatperioden. Men om de inte gör det?
4 år går nog inte lika fort för den som är långtidssjukskriven och får sänkt ersättning, eller den som är arbetslös och faktiskt inte får ett jobb bara för att a-kasseersättningen sänks. Jag kanske är tråkig, men jag tror inte på magi...
Jag hade en gång en chef som vägrade att införa friskvårdstimme på arbetsplatsen. Hans motivering till beslutet var att folk ändå bara skulle använda den timmen till att sluta tidigare eller gå på stan och shoppa.
Utgångspunkten var på något vis att alla, eller åtminstone de flesta, är fuskare som inte vill göra rätt för sig. Och precis så uppfattar jag Alliansens snack om hur sänkt a-kassa skulle få de arbetslösa (slöfockarna?) att söka jobb. För det gör de tydligen inte nu...
Vad de missar, precis som min chef gjorde, är att människor som mår bra också gör ett bra jobb.
En friskvårdstimme, oavsett hur den utnyttjas, är en signal från arbetsgivaren som säger att h*n litar på att de vuxna är vuxna och använder förmånen till något bra. Det ger dem en ökad motivation att jobba bra, eftersom de känner att de får något tillbaka.
Att leva på a-kassa är, för de allra flesta, faktiskt inget semesterlyxliv. De flesta vill gärna ha ett jobb om det bara fanns något att få, men de vill också kunna betala sina räkningar och slippa leva i ekonomisk oro hela tiden. Och som sagt, en människa som mår bra och inte behöver leva i oro, gör ett bättre jobb oavsett om det handlar om förvärvsarbete eller jobbet det innebär att söka jobb.
Nåväl, det finns saker att vara tacksam för även idag:
Henrik Olsson, ni vet han som sa "tumör-Grekland"... jobbar extra på IKEA i Kungens Kurva.
"- Jag känner att jag kommer närmare verkligheten genom det här jobbet. Det är något helt annat än att intervjua kändisar. Men mina tv-kollegor tycker att jag är lite galen"
Undrar om det är därför de tycker att du är galen?
"Närmare verkligheten"? Till skillnad från...?
Hmm, vad är det för ord jag söker... hybris kanske?
*haha*
Läs hela artikeln här: Tv-stjärnan som jobbar på Ikea
Andra bloggar om: Henrik Olsson, humor, hybris, IKEA
Hos deep edition hittade jag den här hysteriskt roliga länken: SAPnet
Vad vore valet utan lite humor? Jävligt mycket tråkigare, det är då säkert! *S*
Andra bloggar om: deep edition, SAPnet, socialdemokraterna, politik, val2006
Har hon ramlat och slagit sig, undrar ni kanske?
Nej. Däremot har hon insett att det finns fler som hon i världen *S*
S.F.O.S.O.D.O.P.S är en förkortning av:
Stödgruppen för oss som O(!)frivilligt drömmer om Peter Swartling
Hmm... hon HAR ramlat och slagit sig, tänker ni nog nu.
Nej. Faktiskt inte, även om jag förstår att ni undrar...
Vi är två medlemmar hittills (såvitt jag vet), men jag VET att vi inte är ensamma. Kom igen, kom ut ur garderoben och erkänn!
Min drömperiod var visserligen förra året, så jag känner mig relativt botad, men vi måste få ett stopp på detta!
Han kan inte få fortsätta terrorisera oss med sliskiga kärleksdrömmar på det där viset. Om det ändå hade varit sex med i bilden så hade det väl varit acceptabelt, men bara kärleksslisk? NEEEEJ! :-D
Sådeså.
Andra bloggar om: Peter Swartling, drömmar, kärlek
Så tycker Jan Guillou, den gamle stofilen... *S*
"De har ingen offentlig betydelse" säger han om bloggarna.
Luktar det inte lite Ines Uusman om det hela? Ni kanske minns henne, hon yttrade de mycket kloka orden:
"Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet" (1996)
*hihi*
Andra bloggar om: Jan Guillou, Ines Uusman, internet, fluga, blogg
Maken har köpt en ny mobiltelefon.
Den har belysning som kan användas som ficklampa eller nödsignal.
Nya tidens schweiziska armékniv... absolut. Om den kan öppna konservburkar också så finns det ingen anledning att någonsin mer köpa en pryl! ;-)
Andra bloggar om: mobiltelefon
Alldeles nyss uppgraderade jag till Blogger Beta. Lite motvilligt eftersom betaversioner sällan är någon riktig höjdare, men det verkar bli problem med kommentarsfunktionen om man INTE gör det (har jag hört).
I alla fall så läste jag informationen noooooga, och det stod tydligt att bloggen med innehåll följer med i uppgraderingen, men ändå satt jag och tuggade på naglarna i ren skräck medan den flyttades över... "bloggen flyttas, vi mejlar dig när det är klart" typ.
Sällan har jag varit så rädd... men det funkade.
Kanske dags att ta en backup på bloggen, jag insåg just att jag kanske skulle förtvina och döööö om den försvann ;-)
Andra bloggar om: Blogger beta
Allvarligt talat... Raymond & Maria... de var tjatiga redan för ett par år sedan, men tröjlåten var ju åtminstone lite bra.
Men nu? "Jag vill veta vem som köper ekologiskt kärnat smör" ?!?
Nej, jag vill faktiskt hellre veta var du har köpt din tröja...
Andra bloggar om: musik, Raymond&Maria
Vi fick 12 år tillsammans, men nu är sista pinnen kastad... åtminstone på den här sidan evigheten. Tack Fia! Och du... hälsa till Myran.
...är utan tvekan... *trumvirvel*... Agneta Östman-Wenger, som i ett argt mejl till Länstidningen i Södertälje klagar på att det är för många mörkhåriga i rapporteringen från skolstarten. "Jag älskar små lintottar".
Jag vet inte om man ska skratta hysteriskt, gråta eller skicka en brevbomb till tanten. Egentligen är det nog rätt synd om henne, för uppenbarligen har hon ju ramlat och slagit huvudet.
Andra bloggar om: politik, moderaterna
Det finns en fråga som engagerar mig mer än andra, och det är frågan om jämställdhet och föräldraförsäkring. Jag tillhör den skara som anser att något är fel när papporna bara tar ut knappt 20% av föräldraledigheten, och jag vill att det ska förändras.
"Men alla vi mammor som VILL vara hemma då?"
Ja, varsågod. Var hemma så länge ni vill eller har råd. Men förvänta er inte att jag ska jubla när era ojämställda val i ett större perspektiv t.ex. leder till att kvinnor fortsätter att särbehandlas på arbetsmarknaden och får ta större ansvar för barn och hushåll även EFTER föräldraledigheten.
För det är nämligen så att den förälder som tar större delen av föräldraledigheten (i praktiken alltså mamman) också är den förälder som utför merparten av allt s.k. obetalt hushållsarbete.
Kvinnomaktutredningen (SOU 1998:6) visade att 82% av allt obetalt hushållsarbete utförs av kvinnor.
Detta fortsätter även efter föräldraledigheten, vilket i praktiken innebär att vi har en armé av dubbelarbetande kvinnor... okej? Nej, jag tycker inte det.
"Min man VILL faktiskt inte vara föräldraledig. Han var det ett tag med förra barnet och känner att han kan det där nu"
Ja, av någon märklig anledning är det så i vårt samhälle att mammans föräldraskap och föräldraansvar är obligatoriskt medan pappans är valfritt.
Applicera tvärtommetoden på frågan och se hur absurt det låter… typ så här: ”Min fru VILL inte vara föräldraledig, hon har varit det förr och tyckte det var rätt så trist”. Handen på hjärtat, nog skulle du reagera med misstro och undra vilken sorts mamma hon egentligen är?
Överhuvudtaget är tvärtommetoden väldigt underhållande just i det här ämnet. Ta vilken vanlig diskussion som helst om föräldraledighet, och byt ut ”mamma” mot ”pappa”, ”kvinna” mot ”man”. Då blir det betydligt lättare att se hur ojämställt vi egentligen tänker i allmänhet.
"Min man tjänar mer än jag, så vi har inte råd med att han är föräldraledig"
Det första man kanske måste fråga sig då är vad som händer med familjens ekonomi den dag pappa trillar i skidbacken och bryter lårbenet och blir sjukskriven i ett par månader?
Märkligt nog så kan ekonomin användas som argument åt lite olika håll för att nå samma slutsats: pappan kan inte vara hemma.
”Han tjänar mycket mer än jag, så vi förlorar alldeles för mycket per månad om han är föräldraledig”
”Jag tjänar mest i vår familj och tar därför ut fler dagar än mannen för att vi totalt inte ska förlora så mycket inkomst per månad”
Och oavsett vilket så är det i princip enbart för pappor som dessa argument kommer fram. Jag har hittills aldrig (och jag har diskuterat detta väldigt mycket) stött på en mamma som varit tvungen att välja bort föräldraledigheten p.g.a ekonomin. Inte ens kvinnliga egenföretagare, men för manliga företagare är det så gott som alltid helt omöjligt att vara lediga.
"Varför skaffar man barn om man inte vill vara hemma med dem?"
Lustigt nog är det ju en fråga som nästan uteslutande ställs till MAMMOR, inte till pappor. Det är helt accepterat att pappor är hemma 10 dagar för att sedan gå tillbaka till heltidsarbete medan mamma stannar hemma 1-2 år, men inte alls lika accepterat att som mamma vilja jobba igen efter kanske ett halvår.
Då möts man istället av frågor som t.ex: "Men barnen är ju så smååååå, hur ska det gå?", och så antas det på något vis dels att mamman är den enda föräldern som är kompetent nog att ta hand om barnen, och dels att hon avsäger sig hela ansvaret för dem genom att (usch så egoistiskt) vilja JOBBA.
Och hur förnedrande är inte det för alla pappor som på det viset diskvalificeras som kompetenta föräldrar?
"Valet skall göras inom familjen, vi vet bäst själva"
Samma typ av argument fördes fram i slutet av 1970-talet när lagen om barnaga skulle införas. Väldigt många familjer ansåg att en sådan lagstiftning var ett intrång i deras privatliv, varför skulle staten bry sig om hur de skötte sina familjer?
I själva verket vet vi inte alltid bäst själva. Om vi visste bäst så skulle vi knappast fortsätta välja på ett sätt som upprätthåller de samhällsstrukturer som tillåts diskriminera kvinnor just för att de är kvinnor, bara för att sedan gnälla över dåliga löner och könsdiskriminering när vi är färdiga med föräldraledigheten.
2006 är det en självklarhet att man inte slår sina barn. Om 20 år är det förhoppningsvis en självklarhet att även pappor är föräldrar med allt vad det innebär.
Nu tror jag visserligen att vi säkert själva (förr eller senare) skulle ha listat ut att det inte är så klyftigt att spöa barnen, men lagstiftning har en förmåga att skynda på attitydförändringar. Vi kan säkert också lista ut att det finns fördelar med att leva jämställt, men jag har ingen lust att vänta 20-30 år på att det ska hända. För mina barns skull.
"Att lagstadga kommer inte höja några löner, bara tvinga folk till saker som de inte vill"
På Island genomförde man en tredelning av föräldraförsäkringen i början av 2000-talet, där 1/3 av ledigheten är låst till mamman, 1/3 till pappan och 1/3 fri att fördela som familjen själva vill.
På Island fick detta ett mycket gott resultat. Redan kort tid efter lagändringen kunde man se att papporna började utnyttja sin föräldraledighet i betydligt högre grad. Och ett par år senare kunde man dessutom se att kvinnors löner hade höjts på ett sätt som bara kunde förklaras av lagändringen.
Det finns all anledning att tro att det skulle fungera på liknande vis även i Sverige, vilket är en anledning till att regeringens utredare haft Island som inspiration när de utarbetat sitt förslag om reformerad föräldraförsäkring.
Dessutom är föräldraförsäkringen helt valfri. Ingen människa är tvingad att använda sig av den, och bara det att ens fundera i banorna att vara ”tvingad” att vara föräldraledig med sitt/sina barn, kanske är skäl nog att fundera lite över varför man valt att bli förälder?
”Men ska man tvingas sätta barn i förskolan vid 6 månaders ålder för jämställdhetens skull?”
Med ett tredelat förslag finns inget som tyder på det skulle hända. Med dagens system kan en förälder vara hemma maximalt 11 månader (SGI-dagar, 7 dagar/vecka). Med förslaget från regeringens utredare skulle samma förälder kunna vara hemma maximalt 10 månader (5 låsta + 5 fördelade). Skillnaden är alltså väldigt liten.
Och samma villkor skulle gälla som nu, tar man ut färre FP-dagar/vecka så kan man vara ledig längre. Det skulle alltså inte sitta en massa 6-månadersbebisar i förskolorna.
”Ska man inte tänka på BARNENS bästa i första hand?”
Ja, självklart! Men det motsägs inte på något sätt av en mer jämställd föräldraledighet. Tvärtom så finns det studier som visar att föräldrar som delat ledigheten mer jämställt löper mindre risk för skilsmässa. Mer jämställd ledighet minskar också risken för att en förälder blir huvudansvarig för barn/hushåll.
Barnen i en sådan familj får redan från början en bild av att mamma och pappa är lika viktiga, och i en tid där ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa så är det knappast fel att barn redan från början får en chans att ha en nära relation till båda sina föräldrar.
Genom att vi agerar NU så ökar vi dessutom möjligheterna för våra barn att bli vuxna i ett mer jämställt samhälle. Vi minskar risken för att våra döttrar ska få lägre lön än sina manliga kollegor, och vi minskar risken för att våra söner ska dömas ut i vårdnadstvister p.g.a traditionella könsroller.
-----
Hur man än vrider och vänder på det hela så landar man alltid i en och samma slutsats: Det finns tydliga och mindre tydliga förväntningar på kvinnor och män inom olika områden i livet. Kvinnor förväntas vara/göra på ett visst sätt och män likaså. Vi är olika så självklart är många olikheter befogade. Däremot är det inte befogat att vi ska ha olika möjligheter i livet enbart p.g.a kön.
På individ- och familjenivå är det inte alltid så enkelt att se och vara medveten om strukturerna. Vi väljer det som känns bäst i nuläget utan att inse att det även påverkar samhället i stort, och då väljer vi väldigt traditionellt (2005 tog mammorna ut 80.5% av föräldraledigheten).
Vad vi inte inser är att dessa traditionella val bidrar till att upprätthålla könsdiskriminerande strukturer.
Vi ser effekterna av det ute i arbetslivet så småningom, när vi kvinnor blir omsprungna i lön/befordringar o.s.v av manliga kollegor, eller där traditionellt kvinnodominerade yrken har betydligt lägre löner än mansdominerade yrken, men rationaliserar gärna bort det med att män är ”bättre på att ta för sig”.
På något sätt finns det ett motstånd mot att se att det faktiskt finns ett stort grundproblem. Varför?
Det viktigaste som jag ser med en förändring av föräldraförsäkringen, är att den skulle skicka ut viktiga signaler om att mammor och pappor faktiskt ÄR lika mycket värda både i hemmet och på arbetsmarknaden.
Ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten skulle tvinga arbetsgivare att ändra attityd. De skulle tvingas inse att även pappor är föräldrar, och att det inte bara är mammor som är hemma en längre tid eller tar ut merparten av alla VAB-dagar. Och i takt med det är jag övertygad om att löneskillnaderna också skulle börja jämnas ut.
Ingen kan till 100% veta vilka effekter en förändring av lagstiftningen skulle ha. Däremot kan man ta till sig av de goda exempel som finns, och försöka ha ett öppet sinne.
Förändringar kan vara jobbiga, och det kommer aldrig finnas ett allmänt system som gör livet till ”happy hour” för alla (eller ens någon) men man måste försöka se det i ett brett perspektiv… lyfta blicken från sin egen familj, vardag och verklighet för att försöka se vad som kan vara bra för samhället i stort och på längre sikt.
Eller ska vi acceptera pappor som vill skaffa barn men inte vill vara hemma med dem?
Länkar:
Andra bloggar om: jämställdhet, föräldraförsäkring
Det sitter en snubbe i min kropp... en slags vaktmästare eller något. Och för er som har sett "Lost" kan jag meddela att han har en del likheter med Sawyer.
Aha, tänker kanske en del av er då. En hunk med bad boy-attityd. Lyckos henne!
I wish! Nej, han är en butter och grinig jävel som vägrar att dela med sig. Faktiskt en rätt så irriterande typ.
Snubben sitter i kontrollrummet någonstans i mig. Visste jag var det ligger så skulle jag kunna amputera och slippa problemet. Just nu kan jag bara gissa.
Hur som helst så sitter han där och styr upp saker som jag hittar på, och han är särskilt förtjust i dieter.
Det räcker faktiskt att nämna orden "diet", "gå ner i vikt" eller "banta" för att han ska tända på alla cylindrar, gnugga händerna, le ondskefullt, vifta lite med ajabaja-fingret och säga "Trodde hon ja!".
Sedan stänger han av alla förbränningssystem där inne.
För snubben är nämligen väldigt ekonomisk. Han beter sig ungefär som att han är strandsatt på en öde ö, och på en öde ö slösar man inte med reserverna. Inte ens när lagret är så stort att det troligen skulle kunna försörja en mindre by i en månad eller två. Nejdå, på en öde ö lagrar man.
När jag säger diet, då säger han: "Lagra mer! Nu har den galna kossan (=jag) fått för sig att ge bort reserverna. Över min döda kropp!" (vilket jag som sagt gärna skulle ordna om jag bara hittade honom...)
Och så drar han lite i spakarna och vips så har vi ökat på reserverna litegrann.
Dieter är alltså ingen höjdare, och nu sitter jag här och försöker lista ut nya sätt att lura snubben. Kanske skulle det funka att ljudligt utbrista: "Åh, kladdkaka! Vad underbart gott och onyttigt", bara för att sedan äta en morot istället.
Eller kanske sniffa på en gräddtårta och samtidigt tugga på selleri?
Jag vet inte, men tills jag hittar en lösning är det nog säkrast att lyda order och bygga upp förråden. Det kan ju faktiskt bli en hård vinter och svältkatastrof eller nåt. Kanske... inte.
Tur i alla fall att det finns gräddtårta på Ica ;-)
...då jag kan tycka att tanken på dödsstraff är helt okej.
T.ex. i det här fallet: Marcus, 3, tejpad och lämnad att dö.
På ett villkor: Att de dör på samma sätt som han gjorde. Jävla svin!
| Your Power Color is Green |
 You feel most at home in a world of ideas. You're curious and logical - and enjoy a good intellectual challenge. You're super cool, calm, and collected. Very little tries your patience. Your only fear? People not realizing how smart and able you are! |
Efter en helt sanslös sommar nästan helt utan regn, så kom slutligen hösten igår. Det har varit jättemärkligt ett tag, för björkarna har varit helt gula men det har ändå varit högsommarvärme. Men igår kom som sagt hösten med dimma, regn och väldigt plötsligt en MASSA gula löv på gräsmattan.
Spindelföljetongen fortsätter... jag fick inget tillfälle att sparka sönder äcklet igår (läs: jag vågade inte), och nu i morse när jag kom ner till datorn så noterade jag glatt att spindeln var försvunnen. Jag är såpass lättlurad att jag inte har ont av att inte se den, trots att jag ju kunde lista ut att den förmodligen satt sig på stolen eller på en annan vägg med bättre attackläge. Syns inte - finns inte.
I vilket fall som helst så skulle jag sätta igång projektorn för att Hanna skulle kunna se barnprogram. Jag klättrade upp på soffan, sträckte mig hööögt upp för att komma åt strömknappen, och stelnade till...
Spindeln har gjort ett bra jobb med att kartlägga mig, för nu satt den på väggen vid projjen... och hånflinade. Den fick aldrig en chans att anfalla den här gången heller, men nu är det krig. Kallt krig.
Det sitter en spindel på väggen, ungefär en halvmeter från mig. Förut hade jag riktig spindelfobi, men nu är det rätt okej. Jag sitter ju kvar här istället för att springa omkring och skrika/hyperventilera/dö. Men jag kan inte låta bli att titta på väggen ungefär var tionde sekund, för att se om den tar sats...
För det spelar ingen roll vad någon säger, jag VET att det lilla äcklet sitter där och vässar tänderna och bara väntar på ett tillfälle att hoppa på mig och hugga mig i halspulsådern. Men jag sitter kvar... säg det inte till spindeln, men jag planerar en kick-ass karatespark när han hoppar mot mig! ;-)
Finns det något sötare än en hundvalp eller en kattunge? Näää, jag tror inte det. Inte ens en nyfödd bebis är sötare.
Hundvalpar och kattungar utsöndrar något slags gift som gör att man blir dum i huvudet. Jag har kommit på det nu. Det där giftet gör att man totalt förtränger tanken på att de små liven faktiskt inte lever för alltid, för de är ju så söööööööta.
Dum-i-huvet-gift. Smaaaart!
Påminn mig om det nästa gång jag ser en hundvalp eller kattunge. Jag tänker inte bli lurad igen!
Unika partiet har (äntligen?) publicerat sin valplattform inför riksdagsvalet.
Och jag vet inte om jag ska applådera eller gråta, men det finns något nästan poetiskt (eller var det patetiskt jag tänkte på...) med ett parti som säger sig vara till för alla, och som sedan skriver sin valplattform med ungefär lika många stavfel som de kommer få röster.
Eller vänta nu... det där blev ju fel, för det kan ju tolkas som att plattformen är helt felfritt skriven ;-)
Folk i allmänhet verkar inte kunna stava längre och då är det ju bra att Unika partiet inte heller kan göra det, för politikerna ska ju representera folket.
Eller nåt sånt...
Men jag kan ändå inte låta bli att undra om de åtminstone inte hade kunnat köra stavningskontrollen i Word innan de lade ut dokumentet för nedladdning... och om de inte hade kunnat låta någon normal mellanstadieelev läsa genom plattformen först för att få en kompetent bedömning av läsbarheten.
Suckelisuck.
...den 17 september, får snällt hålla käften efteråt. Röstar man inte så får man inte klaga heller, så är det.
Skaffa en snygg banner HÄR (kika upp till höger så ser du vad jag menar), och "spread the word"! Det är bara töntar som inte röstar, så rösta förihelvete! :-)
Ibland när jag skriver så går fingrarna av sig själva, t.ex. nu.
Egentligen kan jag inte skriva utan att titta på tangentbordet, men ibland gör jag det ändå. Jag kan komma på mig själv långt in i en mening, att jag faktiskt inte förstår hur jag kan skriva utan att titta ner, för jag KAN ju inte skriva utan att titta ner.
Typ... eller nåt. *snurr*
Och då tänker jag såhär... för någon vecka sedan köpte jag ett par skiiitsnygga skor, men med rätt hög klack. Och jag kan inte gå med höga klackar, men jag ska göra det ändå! Smart va? :-)
Morgonteet smakar mycket bättre om man häller vatten i koppen. Det blir liksom så torrt annars. Bara så att ni vet alltså...
Vill blogga... känner att det finns tankar där men kan inte riktigt nå dem.
Sträcker mig efter en som känns nära men når liksom aldrig helt fram. Konstigt...
Det bubblar lite i tankeverkstaden, men det enda som når hela vägen fram är uttrycket: Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker
;-)
Jag har bloggat sedan april och jag vet inte om jag kan säga att jag är ett enda steg närmare att hitta mig själv igen.
Kanske har jag aldrig varit borttappad, eller kanske är jag så "lost" att jag aldrig kommer att hitta mig? Vet inte... och det känns inte så viktigt heller. Idag är det inte så mycket som känns viktigt överhuvudtaget, jag har en dålig dag. Som fan.
Den började klockan 5 i morse till tonerna av en galet vrålande 2-åring. Hurra... inte. Sedan fortsatte den med att jag och tvååringen blev ovänner ungefär en gång var femte minut ända fram till lunch. Till slut flydde jag fältet och gick ut på promenad. Det hjälpte faktiskt litegrann...
Jag önskar jag kunde säga att jag funderade på en massa kloka saker när jag promenerade, men mest tänkte jag faktiskt på folks trädgårdar, brevlådor och på att det kändes stökigt inne på Ica idag. En sån dag är det...
Jag vill hoppa ett halvår framåt i tiden och se hur allt är då. Jag vill ha svar... Ska vi lägga ner dagisprojektet? Kommer jag att börja jobba? Kommer jag klara av att jobba? Minns jag hur man gör? Kommer jag att lyckas gå ner i vikt den här gången eller kommer det bli som alla gånger tidigare? Hjäääälp!
Ho hooooo, var ääääär jag? *S*
...plockar jag upp den här boxarhandsken i storlek XXXXXXL, och lovar dyrt och heligt att sluta skräpa ner bloggen med sånt här i fortsättningen. Bara eeeeeen sista gång ;-)
Varit kär? Ja
Varit olyckligt kär? Ja
Blivit dumpad? Ja
Dumpat någon? Ja
Fått sparken? Nej
Sagt upp mig? Ja
Varit i slagsmål? Ja, i femman mot en kille i min klass. Vår lärare tittade på (?!?)
Rymt hemifrån? Nej
Haft känslor för någon som inte känt samma sak? Ja, men är inte det samma sak som olycklig kärlek?
Blivit arresterad? Nej
Blivit utkastad från krogen? Nej
Börjat gråta av en film? Jahadå
Börjat gråta av en låt? Jopp
Förlorat en vän? Ja
Haft en vän som mist livet? Ja, faktiskt fler än en...
Hånglat med en främling? Det kan jag varken bekräfta eller dementera. Visst låter det spännande? ;-)
Ljugit för en kompis? Ja
Skolkat? Ja
Sett någon dö? Inte människa, men djur
Rökt en cigarett? En gång när jag var 3 år. Jag blev tydligen grön i ansiktet... har aldrig rökt igen.
Varit hög? Nej
Spytt i en bar? Nej
Ätit sushi? Nej, jag är allergisk mot fisk och skaldjur
Varit kär i någon av samma kön? Nej
Åkt snowboard? Nej
Haft sex med någon av samma kön? Nej
Ljugit om din sexuella läggning? Nej
Köpt något totalt idiotiskt? Hahaha... och priset för årets dummaste fråga går till.... Finns det nån som inte har gjort det?
Somnat i skolan/på jobbet? Ja
Använt ett falskt id? Nej
Svimmat? Nej
Känt dig utstött? Ja
Hatat ditt utseende? Ja
Ifrågasatt ditt hjärta? Ja
Känt som om du håller på att dö? Ja
Gråtit dig själv till sömns? Ja
Pekat finger åt någon? Ja, det har jag säkert gjort
Sårat någon väldigt mycket? Helt säkert
Sovit på en busshållplats? Nej
Förstört en fest? Nej det tror jag inte
Varit ihop med en gangster? Nej
Pratat i telefon i mer än sex timmar? Nej, men 4 timmar en gång...
Fått utegångsförbud? Japp
Blivit aggressiv under en fylla? Nej, inte vad jag kan minnas
Är rädd för att titta på skräckfilm ensam? Ja
Tror på spöken? Har inte bestämt mig helt säkert ännu...
Tror på ett liv efter döden? Nej
Haft sex med en kompis? Nej
Brutit ett ben? Nej
Velat döda någon? Nej, inte vad jag kan minnas
Fuskat på ett prov? Nej, faktiskt inte
Haft en Britney Spears-skiva? Nä, men ett gäng Brittan-mp3:or från förr
Glömt någons namn? Oooooo ja, t.ex.... hmm... vad var det nu hon hette? ;-)
Älskar eller saknar någon just nu? Ja
Lillemor lurades att köpa falska fettsugarplåster
"Plåstret påstås suga ut flera kilo fett genom fötterna. Experterna bara skrattar åt den nya bantarbluffen. Det gör inte Lillemor Mutka, 61: – Jag gick på det. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum."
Vet du en sak Lillemor? Jag fattar inte heller.
.
.
.
Tilläggskommentar en dag senare efter lite fler funderingar: Fatta vad mjukt och skönt det måste vara att gå upp på morgonen och ha ett kilo fett under fötterna som morgontofflor!!!
När jag var yngre så mätte jag nog vänskap litegrann i hur ofta man var med kompisarna. Bästis var någon som man var med nästan jämt, oavsett "kvaliteten" på det hela. Men ju äldre jag har blivit, desto mer uppskattar jag kvalitet före kvantitet när det gäller vänskap.
Jag är inte någon supersocial partypingla som har hundranitto bekanta och är tjena hej med alla jag möter på stan. Jag är dessutom fantastiskt dålig (i regel) på att hålla kontakten med de som trots allt ÄR riktigt bra vänner, men på sätt och vis är det kanske just sånt som mäter kvaliteten? I alla fall på mig... för en del vänner blir kvar trots att jag är som jag är.
En del vänner kommer, andra går. Några är riktigt bra vänner under en period för att sedan försvinna ut i periferin. Andra stannar kvar längre och en del blir man aldrig av med ;-) Och nästan lustigast av allt: En del försvinner men kommer tillbaka och så är det som att man aldrig varit ifrån varandra.
Eller nä... det är faktiskt inte lustigast av allt, för riktigt bra vänner som man aldrig har träffat, DET måste väl ändå vinna chokladasken i konstighetstävlingen?
Förlåt alla mina vänner för att jag är en kratta på att höra av mig! Jag uppskattar er alla mer än ni nog nånsin kommer att veta, och jag inser att jag är lyckligt lottad som har så många goda vänner. Och jag är SÅÅÅÅ glad att MSN finns! ;-)
"Britney Spears uppträder förvirrat, rapar högljutt och pratar om rymdresor i ny hemvideo"
" Nu sprids en video på internet där sångerskan rapar, klagar på att hon är ful och berättar att hon tror att tidsresor är möjliga. Precis som i "Tillbaka till framtiden"-filmerna"
Shit, om det anses vara "att uppträda förvirrat", då är jag glad att jag inte är en superstar. Om nån hörde mina funderingar så skule jag säkert spärras in direkt.
Men handen på hjärtat... hur många har INTE funderat på om det faktiskt går att resa i tiden sådär som i "Tillbaka till framtiden"?
...som Tobias kastat, och fortsätter med listor (som säkert är skittråkiga för alla andra att läsa, men slipp då!) :-)
4 arbeten jag har haft i mitt liv:
1. Glassförsäljare
2. Lärarvikarie
3. Kassabiträde i stormarknad
4. Systemutvecklare
4 filmer jag kan se om och om igen:
1. Clueless (jaaaa, den med Alicia Silverstone...det är helt sant)
2. Stjärnornas Krig (de ursprungliga 3)
3. Sagan om ringen-trilogin
4. The Shadow (jag var allvarligt förälskad i Alec Baldwin på den tiden... men det var då det)
4 städer jag har bott i:
1. Kiruna
2. Umeå
3. Jönköping
4. Kiruna igen
4 tv-serier jag gärna ser:
1. Vänner
2. My name is Earl
3. Desperate housewives
4. Nip/Tuck
4 ställen jag vill åka till:
1. Månen
2. Maldiverna
3. New York
4. Madeira
4 webbsidor jag besöker dagligen:
1. Aftonbladet (tyvärr, det sitter i klickfingret)
2. Familjeliv
3. Nyligen
4. Hotmail
4 favoriträtter:
1. Wokade nudlar med grönsaker och nåt kött
2. Allt som man kan sätta sweet chilisås på
3. Allt som innehåller vitlök (eller nä, inte ALLT...)
4. Nästan allt som man kan grilla
4 ställen där jag trivs:
1. I soffan i källaren
2. Vid datorn i källaren
3. I fåtöljen i källaren
4. Typ överallt i källaren
4 personer jag vill utmana att svara på enkäten:
1. Cecilia
2. Lollo
3. Sophie
4. Nähäpp, där tog visst fantasin (eller vännerna) slut ;-)
Oktober/november 2006
På ett spektakulärt sätt lyckades Unika Partiet samla ihop tillräckligt många röster för att ta plats i riksdagen. De flesta är överens om att valframgången berodde på en intensiv marknadsföringskampanj och även den dokusåpa som sändes i TV varje dag under slutet av valrörelsen.
Förvånande nog genomfördes sedan en "kupp" i partiet som plötsligt lämnade partiledare Linda Rosing utan riksdagsplats. "Jag känner mig utnyttjad" säger hon, "Jag inser nu att de bara använde mig för att fiska röster".
*auuuum* Nä, nu ser jag inget mer...
Jag erkänner... det är nästan pinsamt, men jag är sjukt fascinerad av dokusåpan "Unika Partiet". Vad handlar det om egentligen???
Ett parti som inte tar ställning utan liksom "finns där för alla"... med en partiledare som inte vet vilket statsskick vi har i Sverige, hur många ledamöter det finns i riksdagen och som framförallt inte kan presentera ett partiprogram eller ens en liiiiten antydan till politisk plattform. Bara grejer som typ "vi vill jobba för de utsatta i samhället" och "jag har ju varit arbetslös så jag vet hur det är". No shit Sherlock! Du och nån miljon andra svenskar. Men gör det dig mer kompetent att leda ett politiskt parti? No, nej, njet.
Och vad fan... alla som vill får väl starta ett parti om de känner för det, det är inte den grejen som stör mig. Och det är inte Linda Rosing heller som stör mig egentligen (jag tycker mest synd om henne, jag tror inte hon har hunnit fundera på vad hon har gett sig in i).
Det som stör mig är att det finns folk som är så urbota nånting att de faktiskt kan tänka sig att rösta på skiten!
Äh, varför bryr jag mig ens? Jag veeeet ju att folk skiter i politik och att politik inte längre handlar om politik utan om rå marknadsföring och valfläsk och guld och gröna skogar. Men ändååå... kan man inte begära lite mer av människor?
"Ja men hon växer säkert in i rollen..." (sagt om Linda Rosing)
Ooooh... DEN varianten ska jag testa nästa gång jag söker jobb:
Jo alltså jag har ingen koll på just det här jobbet, men det verkar ju lite intressant (kom jag på i onsdags) och jag har ju faktiskt erfarenhet av jobb, så jag tror att jag skulle vara väldigt lämplig för det här. Om ett halvår eller så, då är jag förmodligen extremt kompetent, så jag tycker absolut att ni ska ge mig det här jobbet".
Valår... och jag är så jäkla korkad att jag ger dessa dårar lite mer uppmärksamhet genom att skriva om dem. Dumdummelidumdum.
Okidoki... konstaterande: Folk kan inte stava. Antingen så är dyslexi en smittsam sjukdom eller så får man helt enkelt inte lära sig att stava i skolan längre (säger jag och låter som att jag är en 63 år gammal svensklärarinna som heter Britta).
Depretion, deprission, deprissition... you name it. Ordet depression kan tydligen stavas på väldigt många olika sätt.
Likaså diskussion... eller man kanske ska skriva diskution så att alla förstår ;-)
Och z? Finns det en bokstavsräknarsnubbe någonstans som har kommit fram till att bokstaven z används alldeles för lite och därefter skickat ut massiva undermedvetna signaler till folk för att få dem att använda z mer? Och var det verkligen så här han ville att det skulle gå till?!?
Min hatlista:
- Kramiz (får mig att vilja spy)
- Fnizz (halkar omkring i spyor på golvet)
- Puzz (gurgel... drunknar i spypölarna)
Och ja, jag ÄR en språkpolis... and proud of it ;-)
Alla flyr... hela tiden. På ett eller annat sätt.
Anna är lite trött på vardagslivet med man och barn och skaffar sig en älskare, Kalle spelar nätpoker varje kväll för att det är jobbigt på jobbet och han behöver komma bort en stund. Och Knut dricker lite för många öl lite för ofta. Alla flyr... mot något bättre?
Min flykt gör att jag blir "supermorsan". Det kan väl iofs låta bra, det finns väl sämre saker att vara än en "supermorsa". Eller?
När livet blir lite för mycket och jag inte har superkoll så försökerjag SKAFFA mig koll genom att t.ex. städa som fan, sortera prylar i enlåda, leka löjligt mycket med barnen eller bara rent allmänt vara värsta supermänniskan som klarar allt med ett leende.
Men blir det bättre? Näää... "kicken" man får av den tillfälliga flykten försvinner ju. Fyllan övergår i bakfylla, pengarna tar slut när man inte är pokerproffset som man VILL vara, och huset blir stökigt igen. Eller så är huset rent men man upptäcker att man glömt bort att det finns en källare som också behöver städas...
Ingen är helt nöjd, alla flyr. Jag har inte fattat det innan, vilket känns lite korkat. Å nej... hatar att känna mig korkad, så det är kanske dags att tvätta lite kläder eller nåt för att överkompensera lite grann. Måste känna mig bra på NÅT liksom.
Fattar ni? Bra i så fall, för jag har nog inte riktigt greppat detta än tror jag. Men jag är på väg! ;-)
Vart flyr du?
Condoleezza Rice ska efter sitt besök i Mellanöstern ha satt större press på Israel för att lösa konflikten med Libanon/hizbollah. Nu är hon tydligen även positiv till att blanda in FN i det hela, till skillnad mot läget för en vecka sedan.
USA sätter press på Israel? Vad är haken?
5 saker i min frys:
- Kycklingfiléer
- En låda Piggelin
- Strimlad paprika
- Wokgrönsaker
- Köttbullar
5 saker i min garderob:
- För stora kläder (varför slänger jag inte skiten?)
- För små kläder (som kommer vara fula innan de passar nästa gång...varför slänger jag inte skiten?)
- Mammakläder (ska definitivt slängas)
- Balklänning från studentbalen 1993
- Ett överkast
5 saker i min bil:
- Gamla kvitton
- Gammal läsk
- Några CD-skivor
- Reservdäck
- Schyssta högtalare
5 saker i min handväska:
- En blöja eller två
- Plånbok
- Mobiltelefon
- Trådrulle + nål (?!? Var kommer de ifrån?)
- Sprättkniv till symaskin (?!?) Aaah... minnet klarnar, trådrullen och sprättkniven ligger kvar sedan vi flyttade för drygt ett år sedan och några småprylar behövde lift till nya huset... pust. Jag hann bli rädd att jag i smyg börjat förvandlas till Bree van de Kamp eller något liknande.
Vad har du?
...det kanske vore smart att länka till inlägget jag skrev om ERK:
När bägaren rinner över
Dags att ändra i presentationen från "snart 32", för nu är årets födelsedag avklarad. En lugn och sansad historia, varken galet jubel eller gravöl. År som år liksom.
Semestern är också över, och det börjar kännas lite som höst i luften. Höst... nystart. Varför känns hösten som nystart? Är det för att skolåret alltid börjar på hösten och man är skadad sedan dess? Eller är det för att det är så trist att sommaren tar slut, så man bara MÅSTE börja om på nytt? Man kanske borde ha höstlöften istället för nyårslöften? Eller nä, för det är väl ingen människa som håller sina nyårslöften ändå så det är väl enklast att bara avskaffa skiten direkt ;-)
Updates på några fronter för er som varit med ett tag och vet vad jag pratar om:
- Jag väntar på svar på min ERK-anmälan, fick ett mejl innan semestern där det stod att ärendet står på tur för behandling men att det nog tar ett par månader.
- Efter ett klokt tips så har jag lagt av med mjölkprodukter, och redan efter ett par dagar märkte jag skillnad på värken. Det finns hopp!!!
Tjing pling plong. Slut för idag.
Egentligen gillar jag inte att vältra mig i mitt eget elände, men SATAN vad det gör ont nu igen.
Det värker i armarna och benen, ungefär som att någon sitter inne vid skelettet och gnager sig ut genom musklerna. Molande, brännande, stickande. Heeeela jävla tiden.
Jag har fått värktabletter. De funkar bra men har den lilla piffiga biverkningen att jag får magkatarr. Så nu knaprar jag värktabletter och magmedicin, och så måste jag göra uppehåll med värktabletterna ibland för att magen ska få återhämta sig lite.
Och då kommer värken som ett brev på posten. Ett brev med mjältbrandspulver eller brevbomb eller nåt. Synd att man inte kan välja att inte öppna...
Jag hatar värk!
Såg en bra film häromkvällen. Crash.
Jag gillar filmer som får en att tänka. Även om jag inte alltid tänker i de banor som filmskaparen kanske hade tänkt sig. Crash... rasism, fördomar och grejs. Ruggiga saker framställda på ett lysande sätt i filmen. Men det enda jag kunde tänka på efteråt var: Kanske är det så att inte alla historier behöver ha ett slut.
Ni vet i "vanliga" Hollywoodfilmer och böcker och sagor och allt sånt. Där har ju alla historier alltid ett slut. Det kan, och ska krångla till sig på vägen men alltid, alltid lösa sig på slutet. End of story, alla lyckliga eller (i sällsynta fall) alla olyckliga, men det blir alltid ett slut i alla fall.
Inte i Crash.
En stund in i filmen slog mig tanken: Hur ska detta sluta?, och när filmen var slut insåg jag att det inte hade slutat. Filmen var som livet. Miljoner oavslutade historier och situationer som liksom bara pågår hela tiden. Ingen tydlig början, inget tydligt slut, saker bara händer och fortsätter att hända.
Och någonstans mitt i allt det hela så går man (jag?) omkring och är nog lite Hollywoodskadad och väntar på slut. Som sällan eller aldrig kommer. Och som sällan eller aldrig behöver komma. Alla episoder i ens liv behöver kanske inte ha ett klatschigt slut, en vitsig slutreplik eller ett "happily ever after"? Eller?
Det kanske är sånt som gör att det är svårt att leva i nuet... att man väntar på slut eller fortsättningar hela tiden. Man funderar över tidigare händelser och hur de slutade/inte slutade, man funderar över saker som ska eller inte ska hända i framtiden. Men sällan funderar man på NU.
Fan vad knäppt det är. Och onödigt!
Det är helt amazing... på vår lilla snutt av kvarteret (7 hus), är det i kväll storpartaj med dunder och brak i minst 3 av husen, och i minst två av de andra har det varit mindre fester med fylltrattar som tagit sig iväg in till stan vid det här laget.
Orsak? Kirunafestivalen.
Tydligen rankad som en av de fem bästa svenska festivalerna av artistbokare. Jorå. Vi har inte bara mygg, skitigt vatten och snö här uppe ;-)
Livet är en serie upprepningar. Så är det bara.
Man vaknar på morgonen, önskar att man hade fått sova lite till. Går upp, gör det man gör på dagarna, gör det man gör på kvällarna och sedan somnar man igen. Några timmar senare vaknar man och så börjar det om igen. Och igen.
Man har en påse med dagar att ta från, och det fiffiga (eller inte) är att man ju aldrig vet hur stor påsen är. Ungefär som med en påse godis. Den är proppfull från början och så äter man och äter. Plötsligt ser man botten och den kom från ingenstans, för sååå himla många godisar har man väl ändå inte ätit? Bara smakat lite ju.
"Man ska fylla åren med liv, inte livet med år" heter det...
"Ja hej... öööh.. hmmm... jag skulle vilja ha en påse blandgodis. Tio drakeld, fem skumtomtar, femton sura nappar, en hallonbumling och absolut ingen engelsk lakritskonfekt."
Sedan står man där med påsen i näven, glad och nöjd över att det BARA är goda godisar i den. Och likförbannat är det alltid vissa sorter som blir kvar till slutet. Man försöker plocka det gottigaste och blir alltid kvar med det som man inte vill ha men ändå valde. Är det inte märkligt?
Precis som med livet. Man ska (eller borde) göra det bästa av varje dag, men varför? Dagen upprepar ju sig i morgon igen, och i övermorgon och dagen efter det, så varför stressa? Varför jaga godbitarna när man ändå VET att man i slutändan står där med en näve engelsk lakritskonfekt, hål i tänderna och inga pengar kvar att köpa nytt godis för?
Vad är meningen med livet egentligen? 42?
Jag inser förstås att detta låter djupt depressivt, men det är det inte. Det är bara något slags insikt om livets futtighet. Och samtidigt en insikt om livets värde efter att en vän fick en helt ny godispåse i form av ett barn den här veckan, och en annan nästan fick tvärslut på sin påse när hon var ett ögonblick ifrån att krocka med en lastbil.
Liv är stort, men ändå futtigt på något vis. Makes no sense, jag vet. Men ändå... livet är fascinerande. Och konstigt.
Alltid. Mer eller mindre. För tillfället väldigt mycket mer. Fan!
Skitkropp. Skitläkare som inte kan säga: "Det är urkablurka-sjukan! Här har du ett piller, ta det så är allt bra igen om tre dagar".
Eller nä, faktiskt inte skitläkare, men ändå... nån som fattar?
...upptäckte jag att det verkar vara många som lider av bloggtorka just nu. Kanske är det sommaren, kanske fotbolls-VM, kanske ligger det bara något i luften som gör att det känns lite tradigt och trist med blogg just nu.
Jag återkommer när jag har något (lite) vettigt att skriva.
...för när jag öppnade min mejlbox så hade jag fleeeera mejl från personer som vill ha sex med mig. Tänk... med MIG... gud så smickrande alltså. Fast jag känner inte igen namnen på någon av dem. Tina Thickson t.ex... jag tror inte jag har träffat henne någon gång. Inte BlondKimm_77 heller. Men de är säkert himla trevliga. Och de verkar ju gilla mig. Sånt gillar jag.
Nåväl... vi går vidare.
Saker jag har lärt mig den här helgen:
- Våra frodiga och fina rabatter framför huset består till 70% av ogräs... men som norrlänning blundar man gärna för det och försöker fokusera på att det faktiskt växer NÅNTING i rabatten utöver maskrosor...
- Man ska inte klippa gräs med handjagare iförd sandaler. Sandaler är nämligen alldeles utmärkta gräsuppsamlare. Fotsulorna och sandalerna får en mycket fin ljusgrön nyans som är omöjlig att tvätta bort.
Och så till mer sorgliga saker. Igår visades sista avsnittet av "Lite som du". Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Fan!
...innan någon börjar gnälla på mitt gnäll om fotbolls-VM (är det slut NU då?), så kan jag säga att jag faktiskt försöker se på fotboll ibland, men det går bara inte.
Fotboll utlöser något slags märkliga hjärnvågor hos mig som gör att jag liksom bara zoomar ut och hamnar i ett sånt där konstigt stirr. Ni vet, sånt där "rakt-ut-i-luften"-stirr som är såååå skönt! Jag kan hålla koncentrationen på matchen i ett par minuter, men sedan börjar tankarna vandra och blicken blir dimmig.
Kanske skulle TV-fotboll funka bra på trotsiga barn? Eller är det helt enkelt bara jag som är lite konstig?
Jahapp... nu är gillestugan färdigrenoverad efter ett par veckors stenhårt jobb, och jag skulle nog behöva en krisgrupp för att hantera situationen.
Efter OS i Lillehammer fick ju funktionärerna hjälp med krishantering när allt var över, det blev liksom en för stor omställning.
Typ som här. Vad ska jag göra nu? Kanske börja riva tapeter i ett annat rum? Eller (gud förbjude) bara slappa?
Jag förvandlas sakta till ett "jag-har-ingenting-att-göra"-monster, en äkta villanörd. Och plötsligt förstår jag alla villaägare som man har hört säga: "Det finns aaaalltid något att fixa när man bor i hus".
För det ÄR ju inte tillräckligt med tre blöjbarn, uppenbarligen. Tvillingarna blir ju förresten 5 månader nu i nästa vecka, är det egentligen inte skandal att vi inte har hunnit bygga en lekstuga och renovera alla rum i hela huset? Vad är det för FEL på mig???
Och KAN jag blogga om något annat än våra förbannade renoveringar? Vad är detta? "Äntligen Hemma-wannabe-bloggen" eller? Nu får jag skärpa mig.
Jag kan blogga om trädgården istället... gräsmattan behöver klippas! ;-)
Undrar om jag har världens mest ointressanta liv?!? *haha*
Jo förresten....är inte fotbolls-VM slut än?
Efter att ha gjort testet på MyHeritage så kan jag säga att om ni ser någon på stan som ser ut som 54% Elisha Cuthbert och 46% Jack Black... då är det jag! ;-)
För övrigt så avskyr jag fotbolls-VM. Kan man bombhota VM så att de avslutar det typ idag och skjuter upp det till 2056? Va? Va? Va?
..."jag-vill-vara-speciell"-sjukan så bytte jag bakgrund på bloggen. Känns det mer som "jag"? Ingen aning!
...ifall Melissa Parker födde nån himla Antikrist igår?
Eller är hennes "15 minutes of fame" över nu?
Ni vet hur man brukar uttrycka bortkastad tid med orden: "En timme av mitt liv jag aldrig får tillbaka"?
Jag är som sagt beroende av diskussionsforum (Hej, jag heter listoplisto och jag är diskussionist).
I min värld har jag just insett att det finns en jäkla massa klick som jag aldrig får tillbaka. Inlägg med lockande rubriker som visar sig vara helt ointressanta när man klickat sig in till dem. Sånt suger! Sluta luras!
Jag undrar hur många klick jag har slösat bort egentligen?
...en tidning som är som plockgodis? Så att man själv kan få blanda innehållet
istället för att behöva köpa en massa olika tidningar som kostar sinnessjukt
mycket pengar.
Idag skulle jag nog i så fall välja...
20% Illustrerad Vetenskap
20% Hem Ljuva Hem
20% DiEgo
15% Vi Föräldrar
10% Hälsa
10% Hennes
5% Arena
Och i morgon skulle jag kanske välja 100% Starlet eller OKEJ, vem vet?
;-)
Vad skulle du välja? Hur skulle din tidning se ut?
Den här vackra soluppgången lyckades jag fånga på bild när jag var upp och fixade käk till tvillingarna... klockan TVÅ i natt.
Soluppgång klockan två tänker ni? Har hon rökt crack nu eller vad är det frågan om? Nej mina vänner... det kallas Norrland! ;-)
Ibland undrar jag om folk njuter av att vara offer? Ni vet, offer för omständigheter,offer för saker som hänt dem och som de aldrig kan gå vidare från o.s.v.
I the wonderful world of diskussionsforum tycker jag mig se detta väldigt ofta, senast idag i en väldigt märklig diskussion där det till och med gick så långt att det började jämföras lidande?!?
"Du har inte varit med om att... och därför kan du inte säga att du har haft det lika jobbigt som jag" o.s.v.
Är folk verkligen så inskränkta och insnöade på sitt eget lidande och elände, att de inte kan se att andra kan ha det jävligt jobbigt utan att ha varit med om exakt samma sak, utan att ha brutit ihop till en liten blöt pöl och utan att behöva jämföra hela tiden?
Jag tycker det är så sorgligt och tröttsamt.
Frågan/frågorna är väl egentligen:
1. Får en händelse större betydelse, blir den viktigare, ju mer man har lidit av den?
2. Får den ännu större betydelse om man väldigt ofta talar om för andra hur mycket man har lidit?
3. Är det lite som tidningarnas löpsedlar? Den som skriker högst hörs mest och får mest sympati/hjälp/stöd/kritik/whatever?
Kan nån i så fall (snälla!) skriva en regelbok om detta? Gärna med lidande graderat, kanske på en ett till tio-skala eller något.
"Dödsfall i familjen" = 3 "poäng" om det är en faster/morbror eller liknande. 8p om det är förälder, syskon o.s.v.
Ja, ni fattar... och så underkategorier för bedömning av försvårande faktorer förstås.
Kanske ½p extra om man dessutom varit sjuk i någon av följande sjukdomar (lång lista) under 2 månader före och/eller efter den inträffade händelsen eller om man bla bla bla... Tänk vad det skulle bli enkelt att diskutera då.
"Nej, men jag ser här i skalan att du bara har 6 poäng, och jag har 8. Därför är min åsikt mer värd än din, för jag har lidit mer. Håll käften och sluta gnäll!".
Eller kanske ska man bara inse att alla människor är olika och varje människa bär sin egen ryggsäck? Det som är jobbigt för mig kanske är en barnlek för dig eller tvärtom.
Men måste vi JÄMFÖRA?
Om du mår dåligt så kanske du faktiskt ska få göra det helt på dina egna villkor, utan att någon annan ska tala om att du borde må bättre för att du minsann inte har varit med om xxx och därför inte borde gnälla?
Verkar det helt orimligt?Jag börjar tvivla på att det är möjligt, men jag släpper inte hoppet.
Jag är rätt bekväm av mig... jag är inte en sån där rastlös person som jagar saker att göra hela tiden. Jag sitter hellre en timme vid datorn eller vid TV:n eller så. För allt det där som "måste" göras, det kan man ju lika gärna göra om en stund, eller inte alls.
Sån är jag. Har alltid varit, kommer nog kanske alltid att förbli.
Förutom just nu.
Under de längsta, jobbigaste och mest turbulenta månaderna i mitt liv hittills, så har jag fått mer gjort än under flera ÅR innan... typ.
Tvillingarna har haft kolik, tvååringen är i trotsåldern, vi har haft grav sömnbrist och varit helt nedkörda både fysiskt och psykiskt under flera månader... men äsch, jag ska nog storstäda huset. Och måla köksskåpen. Och rensa alla gamla papper... städa ur förråd och lasta iväg saker till tippen, städa garaget, måla en byrå, renovera gillestugan, gå ut och SPRINGA... hallå?
Hjälp!
Och på något märkligt sätt har allt detta känts helt normalt, precis som att jag aldrig GÖR annat. Trots att det är så olikt mig att jag liksom bara står bredvid, observerar och skakar på huvudet."Kan detta verkligen vara nyttigt? Kan det vara MÖJLIGT?", tänker jag.
Jag undrar hur jag kommer att se på den här tiden om några år?
Jag känner redan nu att det är som två olika liv fast samtidigt på något konstigt vis.
Ni vet hur man kan hänga upp minnen, årtal, datum och grejs på saker man har gjort? Typ: Sommaren 1994 var ju den där stekheta sommaren då alla kollade fotbolls-VM bla bla bla...
Jag tror det kommer kännas jättemärkligt när jag så småningom ska försöka koppla ihop minnen med tid. "Gillestugan, just det... den renoverade vi 2006, när tvillingarna var 4 månader. Eller? Men de hade ju just haft kolik? Hur orkade vi göra det då? Nä, jag minns nog fel, det måste ha varit 2007 som vi renoverade".
Jag gissar att det kommer låta exakt så om några år *S*
Fan, jag som redan har nog svårt att komma ihåg saker ordentligt! ;-)
