BloggInfo
Man kan aldrig ha för många portallänkar i sin blogg, så här kommer en till:
BloggInfo
Det finns ett liv före döden
Det finns ett blogginlägg som har väntat på att få postas. Det har legat i 'utkast' i flera månader i väntan på ett bra tillfälle att se dagsljuset. Jag tänker posta det nu... här. - Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall -
Varför nu? Kanske för att det känns som ett helt liv sedan jag skrev det. Kanske för att det kan förklara något. Kanske för att någon annan ska kunna känna igen sig i hur jag mådde.
Mådde... dåtid. Det känns som sagt som ett helt liv sedan dess, och tur är väl det!
Jag postar det inte för att få sympati, för jag mår bra nu.
Jag postar det bara för att det alltid varit meningen att det ska postas. Vissa saker ska helt enkelt bara ut. Det här är en sån :-)
Kinesiskt ordspråk
---------------------------------------------------------------------------------------
Jag går längs gatan, det är mitt i maj och det regnar på den smutsiga snön som ligger kvar. Regn är i alla fall bättre än snöfall, försöker jag påminna mig själv på väg till biblioteket.
Jag ska äta lunch, och jag längtar efter en stund för mig själv. En bok på bordet är ett bra hinder för lunchkonversation, ifall någon annan ensam stackare skulle få för sig att prata med mig. Inte för att det någonsin har hänt, men ändå.
En stund senare sitter jag vid ett bord med en hamburgare och en chockrosa bok framför mig. "Så ung? Och så duktig! – 10 berättelser om att räcka till", och jag kommer knappt halvvägs genom förordet innan jag inser att mina händer skakar.
Hela jag skakar, fast liksom på insidan. Det märks nog inte på utsidan, men jag är tagen av att det är som att läsa om mig själv. Hon skriver om att ”bryta själen”, och det är precis så det känns. Kroppen är hel, men själen är bruten.
Ge mig ett plåster!
Om två dagar ska jag träffa en läkare för att jag inte tänker kämpa mer med detta nu. Jag orkar inte släpa mig upp ur det svarta hålet helt själv igen. Jag har gjort det förr, men trillar alltid ner i hålet igen när jag passerat ”Gå” och kommer in på nästa varv. Om och om igen, och jag orkar inte mer.
Men jag är rädd. Rädd för att gå dit, rädd för att erkänna mitt stora misslyckande. Jag som alltid fixar allt, alltid klarar allt, jag fixar inte detta.
Men hur kan det vara ett misslyckande att vilja må bättre? Det är det såklart inte, inte i den normala världen. Bara i MIN värld, världen där jag ska klara allt själv. Gärna med ena handen bakbunden och stående på ett ben. Bara för att, liksom.
JAG kan… Jag KAN… Kan jag?
Det går inte en dag utan att jag försöker hitta orsaker till att inte gå dit. Kanske överreagerar jag bara? Kanske inbillar jag mig? Det är nog bara en förkylning på gång, och det blir nog bra bara jag sover lite extra några nätter? Jag har väl inget att klaga på? Nog kan jag bita ihop och sluta tramsa? Eller?
Jag har inte kontrollen över detta, och det äter upp mig. Jag vet inte vad läkaren kommer säga, jag vet inte vad JAG kommer säga när jag är där. Tänk om jag inte blir tagen på allvar? Tänk om det faktiskt inte är något fel på mig, om jag bara är lite gnällig? Eller tänk om jag är jättesjuk, mer än jag själv förstår? Varför kan jag inte veta?
Varför kan jag inte gå dit, redan veta vad jag ska få höra så att jag bara kan hålla med och instämma i diagnosen som jag redan har ställt alldeles själv? Varför KAN jag inte??
Trött… orkar inte kriga mer. Vill inte vara duktig.
---------------------------------------------------------------------------------------
P.S. Jag blev tagen på allvar
Polis polis potatisgris
Häromdagen körde jag förbi en poliskontroll. Det fick mig att tänka på vår första kväll i Sunny Beach...
Vi satt på en pub/restaurang och skulle äta middag. Vi tittade runt lite i restaurangen, det var rätt tomt och de flesta besökarna var turister.
Förutom vid ett bord... där två poliser satt och hade kafferast. Eller om man ska vara korrekt så var det inte kafferast utan ölrast. Poliserna satt i godan ro och drack varsin stor öl, sedan gick de ut till sin polisbil och körde vidare.
Det såg riktigt avslappnat och trevligt ut faktiskt, och med facit i hand (d.v.s. en Sunny Beach-vecka i baken) så förstår jag dem, för bulgarerna gör sjukt god öl! :-)
Aj lavv!
Tack GIS-mormor för tipset om "Jag är så jävla fed up med intervjuer". "Jag söker ljuset..."
Jag är kanske lite kär i Per Morberg...eller inte. I alla fall så tror jag den där intervjun kommer gå till historien.Vad vill du snacka om då?
Det är klassiskt, det är vackert, och jag förstår inte hur Metro kan kalla det "katastrof-intervju".
– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.
Aj lavv!!!
P.S. En gång för många år sedan mötte maken Per Morberg på krogen här uppe i isbjörnsland, och frågade vad han gjorde här. Svaret blev en svävande blick, en stunds tystnad och sedan:
Well well...
Okej att semestern var ljuvlig, men nog kan man tänka sig värre saker än vardag och jobb när man har den här utsikten från sitt kontor :-)
Änglar finns
Jahapp, då är man på hemmaplan igen efter en helt ljuvlig semestervecka.
Okej, Sunny Beach är inte Bulgariens kulturhuvudstad, och man är inte direkt andlös av beundran över all vacker byggnadskonst eller människors glada och trevliga sätt. Men det är sol, det är bad, det är god mat, öl och semester.
Semester... jag hade glömt hur det känns. På riktigt. Att släppa ansvaret, att vara för sig själv, med sig själv och bara finnas. Shit, det är riktigt riktigt nyttigt. Den här gången var det dessutom helt nödvändigt för två utslitna föräldrar.
Men det var en märklig historia egentligen. För mindre än tre veckor sedan hade vi inte en tanke på semester, inte ett dugg. Sedan ramlade ett erbjudande ner från himlen. Ett plötsligt erbjudande om barnvakt en vecka. En vecka!!!
För utslitna föräldrar som lever på en lön och en föräldrapenning, var det verkligen ett erbjudande från himlen, särskilt när det dessutom ramlade ner presentpengar, såna där "åk och ha det riktigt bra, det är ni värda"-pengar.
Det går liksom inte att säga något annat än det som står i rubriken... Änglar finns!
Hejdå semestern
Nu är det sovdags för vi blir hämtade himla mitt i natten till flyget som går kl 6 på morgonen.
Hejdå Bulgarien, hejdå sommar. Vi kanske ses igen en annan gång :-)
Officiella ölbloggen meddelar...
Havet är varmt (enligt vissa, svinkallt enligt andra), pengarna är snart slut och poolbaren har alltid öppet.
Livet är skönt :-)
Pärlor och juveler
Mohahaha ;-)
Nessebar
Tjockt med sol, ser ut som värsta lingonen.
Schysst utsikt
Kära dagbok...
Nu dricker vi Zagorka vid poolen. Big beer 2.20 leva. Ännu konstigare... Hihi :-)
Happy hour
Frukost
By the way, vi är i Bulgarien ifall någon undrar :-)
Blubb blubb
Pust, jag överlevde det där snöfallet... men det var nära ögat!
Men alltså.... det kan finnas anledning att ringa andra specialister nu, för idag gjorde jag något jag aldrig tidigare i mitt 33-åriga liv har gjort: Jag bar ut en spindel från hallen... i handen... levande.
Hjälp! Jag känner inte igen mig själv. Rätt som det är får jag väl för mig
att hyra ut barnen och dra iväg på sista-minutenresa också
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
