Demonregissören har vandrat hädan
Ingmar Bergman har dött, 89 år gammal.
Hela dagen har varit full av tidningsartiklar och radioreportage om den störste, mästaren, en av filmhistoriens främste.
Elin Klinga pratade med ostadig röst (i P3) om lekfullheten i "Sommarnattens leende" och om hur "Persona" betytt mycket för henne. Någon annan sa att det känns "oerhört tomt" i världen utan honom. Woody Allen saknar sin vän, och jag tänker att jag kanske borde ha en åsikt? Det kanske borde kännas i alla fall litegrann? Men näää....
Ingmar Bergman är död. Sånt är livet.
Andra bloggar om: Ingmar Bergman
3 kommentarer:
Alltså... Jag måste missa något för jag kan verkligen verkligen inte se, oavsett hur mycket jag anstränger mig, vad som gjorde Bergman så speciell som regissör.
Hans filmer är i mina ögon rätt mediokra och fulla av halvtaskiga överspelande skådisar (nu av någon udda anledning också kända som Sveriges skådespelarelit).
Men, visst...jag är ju bara jag och visst det är tråkigt när någon dör. Speciellt en mysfarbror som många gillade för att han var lite udda och konstig och klädde sig i brunt och beige men ja...alla ska vi den vägen vandra.
89 år och ett spännande liv är inte fy skam.
Någonstans vore det trevligt att tänka att han faktiskt gjorde skillnad. Gjorde nåt för mänskligheten, typ. Nåt som SPELADE ROLL för många, som gjorde världen bättre.
Vad jag vet är så inte fallet.
Han gjorde filmer. Jaha? Och sen?
Jag har ännu inte lyckats se en hel Bergman-film. Jag har försökt några gånger, men jag "döööööööör av leda" och går därifrån. Om jag sett 15 minuter är det mycket.
Det äckligaste är att vi nu snabbt kan konstatera att TV-tablåerna kommer att vara fulla av Bergman-dynga, film efter film efter film efter film efter film efter film efter film efter film efter film efter film efter...
Och så alla dessa "Köp Bergman-box nr 83 NU, BARA 839 kr för två filmer!"-erbjudanden som kommer att drösa över i alla media.
Suck.
Jojo. Gubben är död.
Han blir inget helgon bara därför.
Skönt att fler reagerar som jag... Det är alltid sorgligt när någon går bort, men hallå, han var 89 år och sjuk - så fullt chockerande och dramatiskt kan det ju inte vara....?
Jag blev mer upprörd när jag insåg att Foyles War var inställt och istället visades: Smultronstället... Jag menar, suck...
Skicka en kommentar