Sugen på att diskutera lite?
Kerubmamman funderar lite kring hur det kommer sig att pappa är försörjare och mamma svikare när det gäller föräldraskap och arbete.
Det anses även fullt normalt att en pappa jobbar hela (eller största delen av) barnets första år. Om en mamma går tillbaka till jobbet inom ett par månader efter förlossningen ifrågasätts hennes moderskänslor återigen.
Vad tycker du?
11 kommentarer:
Eftersom jag själv började jobba 7 mån efter sonen var född, så kan jag bara säga: Alla gör som de vill! Ingen ska ifrågasättas för de val som passar bäst för just den familjen! :-)
Ja jag är en sådan där som inte har barn så jag förstår ju INGENTING (av någonting alls anser vissa småbarnsföräldrar ...) men det här skulle jag gärna också vilja veta. Jag skulle också vilja veta varför mammor som inte har huvudsakliga vårdnade om sina barn anses som Dåliga Människor medan fäderna inte gör det.
*slår mig ner och väntar på ledtrådar*
Det där har jag också undrat över, vi tjatar om att Sverige är så jämställt och så kan inte folk acceptera att en kvinna inte är hemma med sitt barn.
Varje familj gör väl vad som är bäst för dem, det kan väl ingen annan bestämma?
Det kan kännas självklart att alla föräldrar är lika mycket värda, men när det kommer till kritan så ser vi ju gång på gång bevis på att det kanske inte är så verkligheten ser ut? Är det en generationsfråga, en gammal ovana eller vad handlar det om?
Blev jag förärad ett blogginlägg? :-)
Det kanske tar tid att ändra normerna? För 50 år sen var största delen av mammorna fortfarande hemmafruar. Det är bara två-tre generationer sedan.
Men jag tänker att "bara mamman kan omvårda barn"-idealet är det nya/tillfälliga. Genom hela historien - i nästan alla kulturer har barn fostrats av äldre syskon, en av kvinnorna i storfamiljen eller gamlingarna. I halvstora flockar. Väldigt likt åldersblandade dagisgrupper faktiskt. Oxå när hemmafrumamman var norm var hon väl kanske i minoritet (kanske inte några decenier i det nyurbaniserade Sverige efter 2:a världskriget och innan 1975 eller så???). I bondesamhället gav sig alla (utom möjligen bondmoran på en storgård) ut och mjölkade dagen efter förlossningen, typ. Det är det mest besynnerliga med den här diskussionen - att vi alla (inte bara bakåtsrävarna) har tanken att hemmafruandet är det ursprungliga. Så är det ju verkligen inte
Oh, det där känner jag så väl igen! När jag började jobba när lilleman var 6 månader fick jag kommentaren: Men bebisen då?!
Precis som barnet inte hade en pappa fullt kapabel att ta hand om barnet? Och därmed har man andra sidan av myntet; pappor ses sällan som den givna vårdnadshavaren när mamman inte vårdar. Trist tycker jag.
Och ytterligare en aspekt som jag tycker är sorgligt med det där är att det alltsomoftast handlar om kvinnor som dömer kvinnor. Det är åtminstone min erfarenhet.
kanske att vi lever i ett sjukt samhälle?
Att kvinna ska älska och ta hand om barnen mest och papapn försörja?!
De rollerna kommer att ta lång tid att arbeta bort. Vänta 50 år till.
:-)
Visst lätt jag positiv.? Hhaa
Lite måste jag väl säga att man lär sig med tiden. Hur sjutton skulle jag kunna veta allt detta innan jag fick barn? Jag har inte suttit och planerat barn i fem års tid utan bara tagit allt som det kommit. Men jag tänker inte sitta hemma 13 månder igen och vara den som inte tjänar pengar och pappan ska vara försörjare. Jag sa senast igår att i så fall vill jag ha lön för att jag är hemma så länge :p Samtidigt VILL jag vara hemma. Jag vill vara hemma och mysa. Jag vill se hela hans utveckling. Jag är egoistiskt och om hans pappa nu frivilligt avsagt det så... Tja... (Som vanligt är jag kluven) Från början hade vi tänkt vara hemma 10½ + 8 månader, men nu blev det 12½ + 6 månader. Det enda jag egentligen inte är kluven över är att det är bra om man delar så jämt som möjligt! Den enda som vinner på att jag är hemma så länge som möjligt är ju bara mitt eget mys! 0:o) Däremot är min sambo den som är hemma längst av de vi umgås med!!! Övriga pappor väljer endast att ta ut sina 60 dagar! Tja alla familjer gör ju som det passar dem bäst. Sen är det så att alla inte har råd heller... Det kan man inte göra något åt.
Jag var hemma med första barnet i två och ett halvt år. Jag tog igen det med den andra då jag började jobba halvtid då junior var två månader. Båda varianterna funkade för oss, och barnen har (ännu) inte klagat någon av dem, så mitt tyckande är
gör det DU (och din hälft) anser känns bra!
BASTA!
Ja alltså det som funkar, funkar ju. De flesta av oss som har barn, har u relativt välmående barn oavsett hur vi har valt att göra.
Frågan Kerubmamman ställer är ju egentligen mer: Varför ses vi så olika som föräldrar? Varför är det fortfarande, år 2009, så "självklart" att mamman ska vara barnens primära vårdare? Och varför, år 2009, är pappor fortfarande "barnvakt" till sina egna barn, vid sidan av sitt jobb som familjeförsörjare?
Jag tror som Kerubmamman att det är en generationsfråga. Jag tycker bara inte att utvecklingen går tillräckligt snabbt. För det är nog kanske inte förrän den dag föräldrar verkligen ÄR likvärdiga, som vi kan säga att vi faktiskt har ett val och att vi väljer enbart utifrån vad som är bäst för familjen och inte alls utifrån hur det "ska" vara...
Skicka en kommentar