Döm inte hunden efter håren

Man har ju blivit van vid katastrofala auditions i diverse Talang- och Idolprogram genom åren. Jag är säkert inte den enda som fnissat åt raggarsnubbar som halkat in på scenen (bokstavligen halkat på sitt hårfett), trott att de är Elvis men visat sig inte kunna sjunga alls. Jag är säkert inte heller den enda som sagt: "Näääääj" när någon riktigt popsnygg kille eller tjej visat upp obefintlig sångtalang... "för h*n ser ju helt rätt ut".

Därför är det lika underbart nu som för ett par år sedan när Paul Potts smällde till, att se Susan Boyle. En rultig kvinna med så "fel" utseende som man kanske kan ha, som går in på scenen, är kaxig och säger att hon vill bli lika berömd som Elaine Page. Man ser blickarna, hör skratten och tänker "aj aj aj, det här kan bli vad som helst" (och inte på ett bra sätt).
Sedan öppnar hon munnen och börjar sjunga... skratten tystnar och hakorna slår i golvet.

Det är underbart att bli överraskad på det viset. Jag önskar att det hände oftare, jag tror de flesta av oss behöver påminnas lite oftare om att inte döma hunden efter håren och inte lita för mycket på det första intrycket. Världen skulle nog bli trevligare då.


P.S. På tal om Talang- och Idolprogram... på fredag är det dags för Emma att vara med i Talang2009. Men där blir det ingen överraskning, för jag vet redan precis hur bra hon är :-)