Vad f-n är en talfröken?

På lågstadiet gick jag hos "talfröken" Ulla. Det funkade som så att talfröken Ulla kom in i klassrummet en dag, ställde sig framme vid katedern och pekade på oss en i taget och sa: "Räkna till 20".
Halvt vettskrämd gjorde man såklart som hon sa, och baserat på det så bestämde hon vilka som behövde hjälp med talet. "Du, du och du, ni får komma till mig" sa hon. Jag var en av de utpekade. Orsaken var att jag pratade "pipigt". Jag minns att jag redan då tänkte: "Men jag pratar ju inte pipigt, vad menar hon?!?" Som 7-åring är man inte så kaxig alla gånger, så jag sa naturligtvis inte emot henne.

Sagt och gjort. Vi var tre eller fyra som gick hos talfröken Ulla. Hennes "lektioner" bestod i att vi fick högläsa ur någon bok en stund, sedan fick vi stå på rad och öva hockeytacklingar på varandra. Lektionen avslutades alltid med en avslappningsstund då talfröken Ulla masserade våra axlar... grejen var bara att hon aldrig träffade en muskel utan enbart mosade våra nyckelben.
Efter varje lektion gick vi därifrån och ojade oss över att det gjorde så f-b ont att få den där massagen, men ingen sa något. Såklart.

Jag ser nu hur bisarrt det låter, och hur det nästan är svårt att tro att det är sant. Kanske har jag bara hittat på allt? I wish...
Begreppet "kränkning" var nog inte uppfunnet då tror jag, för annars skulle det absolut ha kunnat användas i samband med talfröken Ulla och hennes lektioner.

Efter ett tag så insåg jag att jag inte vill gå hos talfröken Ulla längre. Jag mådde dåligt av det, tyckte det var obehagligt och talade om det för mamma & pappa. Mamma ringde till klassfröken Gun och talade om att jag inte skulle gå på de lektionerna längre, och klassfröken Gun sa "Jaha, okej". Till mamma alltså... inte till mig.
Dagen efter hade vi bibliotekstimme, och på väg tillbaka till klassrummet från biblioteket stoppade klassfröken Gun mig och sa att hon ville prata lite. Jag började ana oråd, och mycket riktigt: "Varför vill du inte gå hos talfröken längre?" (i anklagande ton, uppenbart till och med för en sjuåring).
Nu i efterhand tackar jag min lyckliga stjärna för att mamma hade förutsett den reaktionen, för hon hade peppat mig att vara envis och säga vad jag tycker. Så jag sa helt sonika: "För att jag inte tycker att jag behöver det". Jag fick säga det några gånger, för fröken Gun fortsatte fråga. Men i slutändan var det jag som "vann", jag behövde aldrig mer gå till talfröken Gun. Victory!!!

Vad f-n är en talfröken förresten??? Jag har funderat mycket på det genom åren. Helt klart är att tanten inte var talpedagog, men kanske hade hon gått en kurs eller läst en bok, för nånstans ifrån måst hon ju ha fått idén med hockeytacklingar och nyckelbensmassage... jag undrar om hon tyckte att hon gjorde ett bra jobb?

Så småningom försvann talfröken Ulla från skolan, efter att hon gjort en repa som "fritidsfröken" och hjälpt barnen att pyssla och sånt i rasthallen efter skoltid. Om jag inte minns fel så blev hon sedan "fritidsintendent" i kommunen. Undrar vad en sådan gör? Förhoppningsvis plågar hon i alla fall inte några fler barn på det jobbet.

Jag undrar vilka sådana miffon mina barn kommer att möta i skolan, och jag undrar hur de kommer hantera det... jag undrar hur JAG har hanterat det? Kanske inte bäst i världen eftersom jag fortfarande funderar på det ibland.
Jag har sett talfröken Ulla på stan ibland, och varje gång har jag tänkt att någon borde tala om för henne hur galen hon var. Kanske borde jag tala om det. Men näää, det kommer jag förstås aldrig att göra, för så göööör man ju bara inte.
Knasigt.