Kan man jämföra lidande?
Ibland undrar jag om folk njuter av att vara offer? Ni vet, offer för omständigheter,offer för saker som hänt dem och som de aldrig kan gå vidare från o.s.v.
I the wonderful world of diskussionsforum tycker jag mig se detta väldigt ofta, senast idag i en väldigt märklig diskussion där det till och med gick så långt att det började jämföras lidande?!?
"Du har inte varit med om att... och därför kan du inte säga att du har haft det lika jobbigt som jag" o.s.v.
Är folk verkligen så inskränkta och insnöade på sitt eget lidande och elände, att de inte kan se att andra kan ha det jävligt jobbigt utan att ha varit med om exakt samma sak, utan att ha brutit ihop till en liten blöt pöl och utan att behöva jämföra hela tiden?
Jag tycker det är så sorgligt och tröttsamt.
Frågan/frågorna är väl egentligen:
1. Får en händelse större betydelse, blir den viktigare, ju mer man har lidit av den?
2. Får den ännu större betydelse om man väldigt ofta talar om för andra hur mycket man har lidit?
3. Är det lite som tidningarnas löpsedlar? Den som skriker högst hörs mest och får mest sympati/hjälp/stöd/kritik/whatever?
Kan nån i så fall (snälla!) skriva en regelbok om detta? Gärna med lidande graderat, kanske på en ett till tio-skala eller något.
"Dödsfall i familjen" = 3 "poäng" om det är en faster/morbror eller liknande. 8p om det är förälder, syskon o.s.v.
Ja, ni fattar... och så underkategorier för bedömning av försvårande faktorer förstås.
Kanske ½p extra om man dessutom varit sjuk i någon av följande sjukdomar (lång lista) under 2 månader före och/eller efter den inträffade händelsen eller om man bla bla bla... Tänk vad det skulle bli enkelt att diskutera då.
"Nej, men jag ser här i skalan att du bara har 6 poäng, och jag har 8. Därför är min åsikt mer värd än din, för jag har lidit mer. Håll käften och sluta gnäll!".
Eller kanske ska man bara inse att alla människor är olika och varje människa bär sin egen ryggsäck? Det som är jobbigt för mig kanske är en barnlek för dig eller tvärtom.
Men måste vi JÄMFÖRA?
Om du mår dåligt så kanske du faktiskt ska få göra det helt på dina egna villkor, utan att någon annan ska tala om att du borde må bättre för att du minsann inte har varit med om xxx och därför inte borde gnälla?
Verkar det helt orimligt?Jag börjar tvivla på att det är möjligt, men jag släpper inte hoppet.
5 kommentarer:
Amen syster. Kunde inte ha sagt det bättre själv....
Du har så rätt. Det går inte att jämföra. Aldrig. Det går ju inte ens att jämföra ens eget lidande från ett tillfälle till ett annat. Led jag mer när min man dog än när min mamma gjorde det t ex. Och om inte, ver det verkligen rätt?
Nej. Det GÅR inte. Och inget är rätt eller fel i den frågan heller.
Det är så lätt att bara se allt från sin synvinkel... Vrid och vänd på "ta seden dit man kommer". Alla ska ta seden när de kommr hit, men vi behöver inte ta seden dit vi kommer eftersom att vi har "rätt sed". Jag tycker att det är lite samma sak som det du skriver om. Ja alltså från perspektivet att se det utifrån andras ögon...
Hahaha, kul! Och sant. Jag har själv ofta blivit mäkta förvånad över att en del tycks ta sig rätten att alltid ha haft det jävligast av alla!
Förlossningar är väl en sådan sak. Jag pratade nyligen med en - rätt avlägsen - väninna om min förlossning. Blev ständigt avbruten av hennes kommentarar;
- jamen när JAG födde så...
- ja fast MINA värkar tog liksom aldrig slut, de bara fortsatte och fortsatte
- fast jag sprack ju 10 cm och kunde inte sitta på tre veckor
osv osv i all oändlighet.
Man får nog konstatera att en del är mer självupptagna än andra.
Mmmm,ödmjukhet och empati, vad är det liksom? Som om det är en tävling i tunnelseende, med skygglappar för att andra människor kan ha liknande uppelevelser... den nya deivsen kanske är"Mest lidande när man dör vinner"?
Skicka en kommentar