Lat och bekväm...oftast

Jag är rätt bekväm av mig... jag är inte en sån där rastlös person som jagar saker att göra hela tiden. Jag sitter hellre en timme vid datorn eller vid TV:n eller så. För allt det där som "måste" göras, det kan man ju lika gärna göra om en stund, eller inte alls.
Sån är jag. Har alltid varit, kommer nog kanske alltid att förbli.
Förutom just nu.

Under de längsta, jobbigaste och mest turbulenta månaderna i mitt liv hittills, så har jag fått mer gjort än under flera ÅR innan... typ.
Tvillingarna har haft kolik, tvååringen är i trotsåldern, vi har haft grav sömnbrist och varit helt nedkörda både fysiskt och psykiskt under flera månader... men äsch, jag ska nog storstäda huset. Och måla köksskåpen. Och rensa alla gamla papper... städa ur förråd och lasta iväg saker till tippen, städa garaget, måla en byrå, renovera gillestugan, gå ut och SPRINGA... hallå?
Hjälp!

Och på något märkligt sätt har allt detta känts helt normalt, precis som att jag aldrig GÖR annat. Trots att det är så olikt mig att jag liksom bara står bredvid, observerar och skakar på huvudet."Kan detta verkligen vara nyttigt? Kan det vara MÖJLIGT?", tänker jag.
Jag undrar hur jag kommer att se på den här tiden om några år?
Jag känner redan nu att det är som två olika liv fast samtidigt på något konstigt vis.
Ni vet hur man kan hänga upp minnen, årtal, datum och grejs på saker man har gjort? Typ: Sommaren 1994 var ju den där stekheta sommaren då alla kollade fotbolls-VM bla bla bla...
Jag tror det kommer kännas jättemärkligt när jag så småningom ska försöka koppla ihop minnen med tid. "Gillestugan, just det... den renoverade vi 2006, när tvillingarna var 4 månader. Eller? Men de hade ju just haft kolik? Hur orkade vi göra det då? Nä, jag minns nog fel, det måste ha varit 2007 som vi renoverade".
Jag gissar att det kommer låta exakt så om några år *S*
Fan, jag som redan har nog svårt att komma ihåg saker ordentligt! ;-)