Oavslutade historier

Såg en bra film häromkvällen. Crash.
Jag gillar filmer som får en att tänka. Även om jag inte alltid tänker i de banor som filmskaparen kanske hade tänkt sig. Crash... rasism, fördomar och grejs. Ruggiga saker framställda på ett lysande sätt i filmen. Men det enda jag kunde tänka på efteråt var: Kanske är det så att inte alla historier behöver ha ett slut.

Ni vet i "vanliga" Hollywoodfilmer och böcker och sagor och allt sånt. Där har ju alla historier alltid ett slut. Det kan, och ska krångla till sig på vägen men alltid, alltid lösa sig på slutet. End of story, alla lyckliga eller (i sällsynta fall) alla olyckliga, men det blir alltid ett slut i alla fall.
Inte i Crash.
En stund in i filmen slog mig tanken: Hur ska detta sluta?, och när filmen var slut insåg jag att det inte hade slutat. Filmen var som livet. Miljoner oavslutade historier och situationer som liksom bara pågår hela tiden. Ingen tydlig början, inget tydligt slut, saker bara händer och fortsätter att hända.
Och någonstans mitt i allt det hela så går man (jag?) omkring och är nog lite Hollywoodskadad och väntar på slut. Som sällan eller aldrig kommer. Och som sällan eller aldrig behöver komma. Alla episoder i ens liv behöver kanske inte ha ett klatschigt slut, en vitsig slutreplik eller ett "happily ever after"? Eller?

Det kanske är sånt som gör att det är svårt att leva i nuet... att man väntar på slut eller fortsättningar hela tiden. Man funderar över tidigare händelser och hur de slutade/inte slutade, man funderar över saker som ska eller inte ska hända i framtiden. Men sällan funderar man på NU.
Fan vad knäppt det är. Och onödigt!