Hitta sig själv var det ja...

Jag har bloggat sedan april och jag vet inte om jag kan säga att jag är ett enda steg närmare att hitta mig själv igen.
Kanske har jag aldrig varit borttappad, eller kanske är jag så "lost" att jag aldrig kommer att hitta mig? Vet inte... och det känns inte så viktigt heller. Idag är det inte så mycket som känns viktigt överhuvudtaget, jag har en dålig dag. Som fan.
Den började klockan 5 i morse till tonerna av en galet vrålande 2-åring. Hurra... inte. Sedan fortsatte den med att jag och tvååringen blev ovänner ungefär en gång var femte minut ända fram till lunch. Till slut flydde jag fältet och gick ut på promenad. Det hjälpte faktiskt litegrann...

Jag önskar jag kunde säga att jag funderade på en massa kloka saker när jag promenerade, men mest tänkte jag faktiskt på folks trädgårdar, brevlådor och på att det kändes stökigt inne på Ica idag. En sån dag är det...

Jag vill hoppa ett halvår framåt i tiden och se hur allt är då. Jag vill ha svar... Ska vi lägga ner dagisprojektet? Kommer jag att börja jobba? Kommer jag klara av att jobba? Minns jag hur man gör? Kommer jag att lyckas gå ner i vikt den här gången eller kommer det bli som alla gånger tidigare? Hjäääälp!

Ho hooooo, var ääääär jag? *S*

2 kommentarer:

Cecilia sa...

Uj,ja. Jag förstår. Helt och fullt ut. Har en liknande dag jag med. Djupsinniga frågor som varför getingar envisas med att sätta sig på insidan av mina nya glasögon (gillar de Versace kanske?!) och VARFÖR män i cykelbyxor får ströva fritt bland vanligt hederligt folk, har plågat mitt filosofiska sinne....

smultronpaj sa...

I bland har man såna där dagar. jag hade en i går tex. Fast jag skyller mest på extremt chokladsug.