FÖR HELVETE!

Emma blir mobbad i skolan... hon har panikhosta, får hotbrev i brevlådan, blir kallad "jävla äckel" och får inga vänner för hennes mobbare hotar eventuella vänner med samma behandling om de umgås med Emma. Så vad säger skolan?

"I dagsläget tycker vi att vi har gjort vad som krävs"
"I dagsläget förekommer ingen mobbning. Den har vi kommit tillrätta med"

Bra jobbat skolan. Skitbra! Glöm bara inte att berätta det för Emma också... att hon inte är mobbad alltså, så mår hon säkert mycket bättre genast. Himlen blir förmodligen alldeles ljusblå och fjärilarna börjar nog kvittra av lycka för att ni konstaterar att hon faktiskt inte ÄR mobbad.
Bra jobbat! Effektivt, resolut... så borde aaaaaallla skolor göra, då skulle ju all mobbing försvinna på typ en kvart.


Daniel är på flykt... han vågar inte gå till skolan.
Han har "fått sitt huvud dunkat i ett skåp, skjutits i ansiktet med luftpistol, blivit slagen i magen, jagats på moped och till slut misshandlats av en lynchmobb", men skolan kan inte se något samband mellan incidenterna, och drar därför slutsatsen att Daniel inte är mobbad.

Skolans handlingsplan mot mobbing säger: "Ingen elev ska behöva känna sig rädd på sin väg till eller från skolan, i skolan eller på skolgården".
Det är deras definition av mobbing.
Men Daniel bedöms inte vara mobbad, med motiveringen:
"Upplevelsen av att känna sig utanför och illagjord har funnits. Men det har inte definierats som mobbning"


Jag var själv mobbad under större delen av min skoltid, periodvis hela vägen från lågstadiet och upp genom gymnasiet.
Jag har fått mitt skåp insparkat, jag har fått kommentarer om mig inristade i skolbänkar, jag har fått hånfulla och elaka kommentarer slängda i ansiktet, suddgummi och papperstussar kastat på mig i klassrummet o.s.v och jag har alltid, alltid levt med en klump i magen inför tanken på att behöva gå till skolan.
Många minns sin skoltid som kul, förutom möjligen de obligatoriska kärleksbekymren som satte käppar i hjulen ibland.
Jag? Jag minns rätt lite av min skoltid överhuvudtaget. Det finns inte så mycket värt att minnas förutom känslan av utsatthet.

Och även efter skoltiden fortsatte jag i många år att leva med en helt sinnessjuk osäkerhet. Jag ville inte möta någon av idioterna på stan, inte på krogen, inte någonstans. Och jag levde länge med rädslan att alla människor skulle se mig så som de tydligen gjorde. Mobbingen påverkade mig i över 20 år. Fatta. Över 20 år!

Nu har jag egna barn, och jag lovar och svär... de kommer ALDRIG att råka ut för samma saker som hände mig, eller samma saker som händer Emma, Daniel eller något annat av de 100.000 barn som varje dag vill slippa gå till skolan av rädsla för att bli kränkta IGEN, och IGEN och IGEN.

Det får famimej vara nog nu. NU!


Andra bloggar om: mobbing, våld, kränkning, skola