Dags att knyta ihop säcken...

2006 - heaven&hell-year. Det är nog en tillräcklig sammanfattning egentligen.
Mest "hell" faktiskt, lite mer heaven på slutet.

Året började med en enorm mage. Sedan, i mitten av januari, föddes tvillingarna. De kom 6 veckor för tidigt och vi blev kvar på sjukhuset i två veckor.
Sedan följde några rätt mysiga veckor med bebisar och nästan 2-åring i huset, innan tvillingarna fick kolik.
Kolik är en jävligt elak uppfinning. För er som inte har barn, eller som bara inte vet något om kolik så kan man enkelt uttryckt säga att kolik = bara skrik, ingen sömn. Någonsin. För någon.
Så var det i närmare 6 veckor. 6 veckor kan låta som en kort tid, men testa att sova 2-4 timmar per dygn i 6 veckor så känns det genast som liiite längre tid.
Aldrig förr har jag känt mig hjälplös. Det fanns inget att göra för att underlätta livet för bebisarna, bara lyssna på deras skrik och stå ut. Och inte sova.
Men men... koliken gick över. Kvar var vi och försökte hämta andan. Försökte återhämta oss fysiskt och psykiskt.

Sommaren var helt okej. Vi fick rätt mycket gjort, renoverade lite, fixade lite, drack mycket kaffe med nya lillasystergrannen. Nya grannar ökade kvarterets trivselfaktor med några hundra procent, hurra!
Just det, det var visst fotbolls-VM också. Vem vann? Ingen aning...

Hösten har jag inget minne av... märkligt nog. Jag söker efter hållpunkter, men hittar egentligen inga. Det handlade mest om att försöka komma över kolikskräck.
Kolikskräck är inte vackert, det innebär att man varje gång ett barn skriker mer än ett par minuter, får kallsvettningar, hjärtklappning, bröstsmärtor och panikångest och är helt övertygad om att barnet/barnen aldrig kommer sluta skrika, att det kommer bli flera månader av terror igen.
Även om det handlar om så enkla saker som att det har kommit bajs i blöjan, att någon är hungrig eller så... "det är säkert kolik igen!". Helt ologiskt, helt irrationellt och fullkomligt förståeligt för många som upplevt kolik.

Någon gång under sommaren/hösten övergick utmattningen till depression för min del.
Jag kan inte säga exakt när det hände, men jag vet att det hände. I början av november började jag äta Movina (naturläkemedel) och ett par veckor senare började det så smått att vända.
Efter ungefär 7 veckors medicinering känner jag att jag kan stå på egna ben, utan medicin, och en del dagar känns det faktiskt riktigt roligt att ha tre barn som alla är under 3 år.
Än så länge är det fortfarande mest bara jobbigt, men de bra dagarna kommer allt oftare, vilket känns otroligt skönt.

Nu på slutet av året har jag övergått från att vara föräldraledig till att vara arbetssökande. Hittills har jag varit på en anställningsintervju, en till väntar runt hörnet, och det känns som att det faktiskt finns chans att få jobb ganska snart. Det ska bli så KUL att jobba igen!

Det känns som att 2007 har förutsättningar att bli ett bra år. Håll tummarna för det.
GOTT NYTT ÅR!!! :-)


Andra bloggar om: , , , , , ,

4 kommentarer:

Cecilia sa...

Kram från en som vet precis hur det är att gå igenom en och två skäreldar...

Sophie sa...

Gott nytt år! Det är välbehövligt!!

smultronpaj sa...

gott nytt år. Det kommer bli skitbra.

En brasse-mammas tankar sa...

Du kommer att bli bra! Jag sjönk så långt under isen så jag fick narkotikaklassad medicin, men det blev bra - det blir ALLTID bra. Gott nytt år!!