Utflyttare, hemvändare och bilden av folk

Som 26-åring lämnade jag min födelsestad Kiruna. Jag kände att det skulle bli kul att se något nytt, träffa nya människor och lära känna en ny stad.
Efter drygt ett år i Umeå gick flyttlasset igen, den här gången till Jönköping, och plötsligt befann jag mig 150 mil hemifrån.

Jönköping... fram till dess hade det varit en totalt okänd stad för mig. Innan jag fick jobbet som gjorde att vi flyttade just dit, så visste jag inte ens var Jönköping låg.
Men för sjutton... ny stad, nya människor, nya upplevelser. Så gick tankarna. Det funkade ju helt okej i Umeå, så varför skulle Jönköping vara annorlunda?

Och Jönköping var inte heller annorlunda, men nu, som hemflyttad igen, kan jag känna att folk är desamma var man än är. Kirunabor är inte tystare och mer inbundna än västerbottningar, smålänningar eller andra, göteborgare är inte gladare o.s.v.

En sak som är väldigt samma överallt är att folk har sina egna liv.
När man var yngre var det lättare att få nya vänner. Det fanns liksom fler beröringspunkter, fler "öppningar", fler tillfällen. Som vuxen är det inte alls lika enkelt.
Man träffar folk på jobbet, kanske skaffar man sig en fritidsaktivitet eller möjligen tillbringar man en del tid ute i vimlet på helgerna eller på en öppen förskola med sina barn på förmiddagarna.
Med lite tur ramlar man över någon som man börjar umgås med även annars, men folk har som sagt sina egna liv. Partners, barn, familjer och fritidsaktiviteter, och det är inte alla gånger så lätt att göra sig en plats där.

När jag flyttade från Kiruna hade jag nog fortfarande kvar lite av bilden att norrlänningar är tystlåtna, lite "svåra" och inåtvända.
Nu vet jag att det är en nidbild.
Norrlänningar är ungefär som folk är mest. Smålänningar är också ungefär som folk är mest. Troligen är skåningar, östgötar och hallänningar också ungefär så.
Folk är folk, det är inte mycket konstigare än så...
Butiksbiträdena på Maxi ICA i Jönköping är i stort sett precis lika glada eller griniga som de på Coop Forum i Kiruna. Folk vid baren på Ferrum i Kiruna är inte mer pratglada (med främlingar) än de är på Twin City i Jönköping.

Och föga förvånande är det så att de vänner som fortfarande hänger med sedan mina utflyttningsäventyr, också är "utbölingar". Mina vänner i Jönköping är inte infödda Jönköpingsbor, de är inflyttade hela bunten. Det är till och med så komiskt att en av mina vänner i Jönköping kommer från Kiruna. Vi behövde flytta 150 mil för att träffas och lära känna varandra... märkligt.

Jag blir inte sur på folk som säger att Kiruna är skit av olika anledningar. Varför skulle jag bli det? Jag valde ju själv att flytta härifrån.
Däremot vet jag som sagt nu att det inte bara är Kiruna som är skit, inte bara Kiruna som är bra.
Alla städer har sina för- och nackdelar, men nu vet jag det jag inte visste förr: folk är i grunden desamma överallt.


Andra bloggar om: Umeå, Jönköping, Kiruna, flytta, hemvändare, norrlänningar, smålänningar