Murphy's lag och historien om dressingflaskan som flög

Om något kan gå fel, så kommer det att gå fel, och det vid sämsta tänkbara tidpunkt.
(MacGillicuddys utökning av Murphy's lag)

På influensans andra dag bestämde sig maken för att kriga mot eländet och städa köket i hopp om att skrämma ihjäl viruset. Influensan blev inte särskilt skrämd, men köket blev skinande rent.
När kylskåpsdörren öppnades (dags att fixa något att äta), visade det sig dock att en flaska Thousand Island-dressing på ett mirakulöst sätt (som säkert är värt ett helt egen blogginlägg) hade fått vingar, dock trasiga sådana... för flaskan flög ur dörrfacket och kraschlandade på golvet.
Vid det här laget väcktes jag ur min feberdvala av några osande svordomar från köket, rusade upp och insåg vad som hade hänt.

I ett sådant läge önskar man att det finns
1. Inga barn i huset (vet ni hur fort barn kryper mot kladd?)
2. En anställd städhjälp
3. En stor flaska sprit i närheten (inte för rengöring)

Hur som helst... med några fler svordomar, långa armar och en massa hushållspapper lyckades vi få upp det mesta av kladdet från golvet och samtidigt hålla barnen borta.
Och någonstans här började jag se en formel framför mig... det måste gå att räkna ut en influensafaktor på sånt här, för det finns osannolikt många skrymslen i en kylskåpsdörr, och uppenbarligen gillar Thousand Island-dressing skrymslen. Dessutom gillar dressingen att flyga låååångt. Typ 2½ meter, med mellanlandningar på bord, stolar och kökssoffa innan slutlig landning på en vägg.

Jag är helt säker på att influensafaktorn lägger på minst 1½ meter på flyglängden och tre-fyrahundra extra skrymslen i kylskåpsdörren.
Och jag är lika säker på att vi inte har hittat alla nerkladdade skrymslen än.



Andra bloggar om: Murphy's lag, influensa