Kärlek och soppatorsk

När jag var 17 åkte jag på en gruppresa till Murmansk. Vi åkte buss, resan tog en evighet och sedan bodde vi på ett stort och kallt hotell där vi varje morgon klockan 6 väcktes av ryska nationalsången ur en radio som inte gick att stänga av.
Det var en häftig resa till ett märkligt land. Jag önskar att jag hade kunna ta vara på den lite bättre, kunnat ta in alla upplevelser och möten, men jag var 17 år och kär. Taskig kombination.

Han var också med på resan och vi hade något litet på gång, men under resans gång kraschade det rätt rejält, så nästan hela min resa upptogs av kärlekssorg. 17 år och kär... värsta tänkbara kombination inser jag idag. Jag var helt uppfylld av mig, mig, mig och allt som rörde mig.
Vi gjorde studiebesök på flera olika ställen och utflykter till intressanta platser men jag minns bara enstaka små delar av allt det. Jag var så full av mig själv att jag inte kunde ta in det som hände utanför min lilla bubbla.
Däremot minns jag ohyggligt tydligt hur jag och min vän (som läser detta ;-)) ältade mina bekymmer i all evighet. Hur vi dissekerade minsta lilla detalj i det som hade hänt och inte hänt, hur vi planerade mitt nästa drag, hur jag skulle agera för att på effektivaste sätt såra honom tillbaka eller i alla fall få honom att förstå hur sårad jag var.

Nu, 15 år senare, kan jag se tillbaka på det hela och fnissa lite åt det. Samtidigt kan jag känna lite sorg över att en sån sak (som lika gärna hade kunnat ältas på hemmaplan) fick ta över hela min resa. En resa som jag kanske aldrig kommer göra om, en resa som inte liknade något annat.

På vägen hem (som tog en evighet plus några timmar) pajade bussen. Det var sen kväll, vi var mitt ute i ödemarken och plötsligt stannade bussen.
Av alla ställen man kan fastna med en buss, så är nog ödemarken mellan Murmansk och finska gränsen ett av de minst trevliga.
Efter ett par timmar utan att chauffören lyckats fixa bussen började det kännas lite oroligt i bussen. Och lite småkyligt. I det läget var det rätt skönt att jag var helt avtrubbad och fullkomligt fokuserad på min kärlekssorg. Dessutom gav det ju mig och min vän lite mer tid att älta *S*
Men några i bussen var väldigt rädda.

Som tur var så hade vi passerat en gränskontroll. På ryska sidan finns (eller fanns) små vakttorn med ett par mils mellanrum en bit innan finska gränsen. Jag vet inte om det var de som hade reagerat på att vi "försvunnit" mellan två torn, men efter ungefär 3 timmar i den kolsvarta ödemarken blev vi till slut hämtade av något slags ryska militärfordon.
De körde oss till tullen, och sedan fick vi promenera över ryska gränsen, genom några meters ingenmansland och in i Finland där vi fick mat och lite värme.
Vi åt schnitzel, och än idag är det ett av mina starkaste matminnen. Schnitzel med pressad citron, efter flera timmar i en strandad buss i ryska ödemarken. Och kranvatten! Kranvatten som gick att dricka, efter att vi i flera dagar hade varit utlämnade åt citronsoda, skitäcklig mangojuice, och akohol förstås. Det var ju trots allt Ryssland...
Så småningom visade det sig att bussen led av något så simpelt som soppatorsk, och till slut kunde vi åka vidare hemåt.

Jag överlevde resan, och jag överlevde kärlekssorgen. Den blev för övrigt till lycka innan det blev sorg igen, fast inte sorg för mig den gången ;-)

Kärlek och soppatorsk... stora saker när man är 17...


Andra bloggar om: Murmansk, olycklig kärlek, buss, Ryssland