Så börjar det om igen...

När den här bloggen startade för drygt ett år sedan så hette den "Vägen till ett liv", men bara för en kort stund innan den blev "Bloggen som säkert kommer byta namn flera gånger" (men som hittills inte har gjort det en enda...).

I mitt första blogginlägg skrev jag om hur bloggnamnet kändes lite som

"Jag har hoppat från en brygga och slagit huvudet i en sten och legat i koma i ett år och nu ska jag lära mig dricka apelsinsaft genom sugrör igen, lära mig gå och försöka komma ihåg att tanten i hörnet är min mamma"

och hur bloggen skulle handla om att hitta ett normalt liv igen efter föräldraledighetsdimman.
265 inlägg senare känner jag att jag faktiskt är en bra bit på väg, och det känns rätt skönt.

Jag överlevde kolik, fotbolls-VM och vintern. Jag är en bra bit på väg mot att överleva en utmattningsdepression, jag har ett jobb, jag är fortfarande gift och både jag och maken har alla kroppsdelar kvar...på rätt plats. Trots alla de uppräknade prylarna. Inte så illa va?
Och jag känner att det hela faktiskt blev mer likt den där liknelsen än jag hade kunnat ana. Jag HAR på sätt och vis legat i koma i ett år, men jag minns hur man dricker apelsinjuice och jag känner oftast igen min mamma. Inte när hon är svartbränd så man undrar om morfar egentligen var afrikan, men annars ;-)

Och nu... nu är alla dörrar öppna. Det är spännande saker på gång :-)
Medicin och terapi är underskattat, that's all I'm saying *hihi*

Och i morgon är det fest. För första gången på ungefär trehundra år, känns det som.
Tyvärr blev festivalplanerna lite ändrade, så bloggeliblogg-Cecilia kommer inte. Sorgen är stor, men jag siktar på att döva känslorna med sprit, Bo Kaspers orkester och The Ark. Tralala, schlalalalaaaa *hick* :-)

Nu ska jag tillbringa resten av kvällen med att dansa väderdans, så att vi slipper regn och kyla. Och så ska jag nog uppfinna en myggdans också. Eller en mygg-voodoodocka.
Party on!


Andra bloggar om: Kirunafestivalen, Bo Kaspers orkester, The Ark, fest, mygg