Förhandlingslamning
Jag tillhör informationsgenerationen, den som gillar information och som mer eller mindre förväntar sig få/hitta information om det ena och det andra.
Jag tillhör däremot inte curlinggenerationen, den som inte verkar vara förmögen att söka information själv, den som inte har orkat slå upp begreppet ”sunt förnuft” och därmed inte vet var sjutton sunt förnuft är.
För det är något som har gått galet fel när folk frågar på ett internetforum INNAN de ringer sjukvårdsupplysningen för att fråga ifall det kan vara något fel när de är höggravida och det rinner blod nedför benen. De vill ju inte störa personalen på förlossningen i onödan...
Och det är något som gått sanslöst fel någonstans när människor köper vitamintillskott på Apoteket men inte har någon aning om hur de ska tas… sväljas hela, tuggas eller kanske intas stående på händer tillsammans med en tallrik potatismos och en Cosmopolitan?
Och det liksom inte florerar en endaste tanke av typen "hur är det troligt att man intar en tablett?".
Eller varför inte när folk går in på ett internetforum för att fråga vilken dos de ska ta av sin receptbelagda medicin. Och man liksom anar mellan raderna (ibland skrivs det rent ut) att det är uteslutet att… typ… ringa läkaren och fråga. Alltså läkaren som SKREV receptet (av en anledning, får man förmoda). För man vill ju inte verka dum.
Det verkar nämligen inte aaaalls dumt att ställa en sådan fråga till folk som inte har någon koll. I själva verket är de nog en betydligt säkrare källa än en läkare.
Det är lite sådär som när man gick på högstadiet och hade hemkunskap och skämtade om att en del knappt kunde koka ägg och att det liksom var det värsta tänkbara i matlagningsinkompetens, att man inte KAN vara sämre än så på att laga mat. Så är folk fast när det gäller riktiga, viktiga saker.
Varför bryr de sig inte? Varför bryr jag mig? Suck.
3 kommentarer:
Jo. Det är ruskigt skrämmande. Men det känns lite amerikanskt, "om jag bara gör som jag blivit tillsagd kan jag stämma dem om det går åt fanders", trots att "fanders" i vissa fall kan vara liktydigt med avskiljande av liv.
Men det kanske är så illa, att vi blivit så lådformade av vår skolgång osv, att många faktiskt inte KAN tänka själva? Att de inte TÖRS lita på "auktoriteter" såsom läkare, utan hellre litar på A. Nonym på internet som de - bevisligen - berättar ALLT för?
Jag har sett exempel på förhållanden som kraschat eftersom Någon i ett-noll-rymden fått större förtroenden än sambon. A. Nonym lockar oss att "spill our guts" i tron att vi faktiskt kan vara anonyma, eller nåt? Har aldrig fattat grejen. Om jag inte kan prata med respektiven är 1) han inget att ha och 2) det inte värt att prata om. Typ.
Jag tror att de bryr sig. Men de bryr sig på ett skrämt sätt, om man utgår från ovanstående. "MITT tyck är kanske fel, och LÄKARENS tyck handlar kanske om mutor, men OKÄND har inget att vinna och kan därför litas på" ?
DU bryr dig för att du är en omtänksam, medkännande och helt fantastisk människa som gärna skulle frälsa världen om du bara kunde.
KRAM!
Ja jag vet. Jag vet och jag lider med dig. Varje dag. Jag har nästan upphörts att förvånas tom.
en tillverkare av microvågsugnar har lagt till en text i sin manual efter att de blev stämda av en tant som torkade sin hund i en micro tillverkad av dem...bara en sån grej.
Skicka en kommentar