Jag vill bo i en koja i skogen...
...med bara min familj, utan någon annan mänsklig kontakt. För det verkar vara det enda sättet att skydda sina barn från galningar.
Sedan jag fick barn har det blivit allt svårare att läsa nyheter om barn som far illa, och det gör riktigt ont att läsa att Engla hittats död och att "42-åringen" har erkänt att han är mördaren.
Engla blev bortrövad när hon för första gången fick cykla hem själv från fotbollsplanen där hon lekt med sina kompisar. Det är liksom höjden av hopplöshet. Man måste släppa taget om sina barn lite i taget, men hur gör man det när man helst vill låsa in dem i ett skyddsrum resten av livet för att de ska slippa bli offer för såna som han?
Idag går mina tankar till Englas familj.
Läs även andra bloggares åsikter om Engla, ondska, mord
2 kommentarer:
Ja, stackars människor!
Ibland tänker jag på döden och kommit fram till att jag är inte speciellt rädd för min egen död.... men tanken på ungarna.... hu... då blir jag rädd!
Och nu när båda bor i Stockholm, har jag blivit världens tjatigaste mamma som har sett till att de är "beväpnade" när de är ute på kvällarna.
Ja det är helt otroligt. Hur ska man våga? Ändå måste man.
Skicka en kommentar