Däng in frugan i elementet...

...så blir hon både öm och varm.

Det är det som först poppar upp i huvudet på mig efter att jag läst Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars inlägg i Newsmill-bloggen.
Jag har läst inlägget tre gånger på raken och jag förstår fortfarande inte vad de är ute efter. Debatt? Ja, kanske, men de skjuter så långt över (under, bakom?) målet att det inte ens blir intressant att debattera.

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen.

Ja, visst ligger det en del i det. Det är nog inte så många som kommer undan "ljumma korv-och-mos-samlag" i ett långt förhållande. Jag tror inte det existerar långa äktenskap där det blixtrar hela tiden.

Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.
[...]
Så länge vi förtränger våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser.

Visst, så ser en del på jämställdhet. Andra inte. Vad är en "manlig identitet"? Är det kanske den debatten Zandén och Gyllenhammar är ute efter? Jag undrar mer hur man har haft det i livet om man tror att det finns en motsättning mellan jämställdhet och passion...

Visst, det är kaxigt och lite knasigt busigt och uppfriskande att säga att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor. Sånt kan absolut göra folk rätt så uppretade. Men sedan blir det ju bara korkat:

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Som sagt, däng in frugan i elementet så blir hon både varm och öm.
Hur tänker de här? Ska man få en smäll och sedan ställa sig på alla fyra för det magnifika försoningsknullet och på nåt vis tänka att det behöver vara så för att inte kärleken ska dö?
Gillar man smacka till sin partner så finns det ju klubbar för sånt. Jag dömer ingen. Jag fattar liksom bara inte hur man vill få det till att vara någon slags normal bild av ett fungerande äktenskap? Knulla hit, knulla dit och spöa sedan upp din partner. Typ så.
Död åt äktenskapet, ge oss "latinsk frihet" istället. Och du, var inte ledsen för att han spöade upp dig, se det istället som ett lysande tillfälle för ett magnifikt försoningsknull, det är nog precis vad du behöver.

Eller?


Andra som skrivit om detta: WB&NATH, The real Mymlan, Se till vänster, där går en arab, Opassande, Johnny Scharonne, P.E.O, Bakelit, Fokus, Aftonbladet, Åsa Mattsson, Karin Magnusson, WitchBitch, stationsvakt, Vera, emiracle, Cees corner, LouiseP, I was cured all right, Inas insikter, Sissi, Gylf, Mammans blogg, Sandra Gustafsson, Denise Rudberg, Gubbsoda

Läs även andra bloggares åsikter om Jessica Zandén, Cecilia Gyllenhammar, Newsmill