Finanskris, eller hur?

Jag är en idiot. Sådär, nu är det sagt.
Dagen före julafton... handla mat... köa en timme vid charkdisken... tänka: aaaaallri mer

Dagen före nyårsafton: lite smartare... åka till samma affär, konstatera: nooo way, för mycket bilar här... åka till annan affär... plocka grejer i kundvagnen, konstant i samma bubbla av folk som en äcklig skitunge som tydligen gjort till sin livsuppgift att konstant skälla ut sina trötta föräldrar (nej, inte något av mina barn ;-))... notera att det enda i köttväg som verkar finnas kvar är fjorton ton julskinka, ingen oxfilé så långt ögat kan nå (finanskris is a bitch, verkligen)... hitta en fjuttig bit entrecote...trängas hela vägen till kassan och slutligen ta sig ut, packa in allt i bilen och köra iväg.

Fram till den punkten skulle detta lätt kunnat klassas som en succé jämfört med shoppingen dagen före julafton. Tills Nina Persson började sjunga "Stronger than Jesus" på P3. Jag svär, hade hon suttit bredvid mig i bilen så hade jag vridit nacken av henne. En seg röst som låter som reklam för Valium var liksom det sista som behövdes efter den mysiga shoppingturen. Grr.

Det är tur att jag bor i en liten stad med lugn trafik, annars hade jag lätt kunnat drabbas av road rage á la Michael Douglas i "Falling down". Nu hann jag bara med att svära åt lite löst folk som inte kunde blinka rätt i rondellerna, sedan var jag hemma.

Med mat i magen känns det bättre, men jag vågar inte slå på radion. Om jag hör A Camp en gång till inom det närmsta dygnet så svarar jag inte för följderna...