Nä, jag är ingen kalasmorsa
I helgen togs det slutgiltiga steget ner i föräldraträsket. Första barnkalaset, för dottern som just fyllt fem. Det var... intressant. Och nä, jag är ingen kalasmorsa tror jag. Jag har nu full förståelse för att folk hyr in sig på McDonalds eller andra ställen för att slippa fixa kalas själva.
Men det blir hämnd... när jag fyller 80 ska mina barn få fixa kalas till mig. Med lite tur är jag tillräckligt dement för att frambringa samma ljudnivåer som de söta små barnen gjorde på kalaset. Jag längtar! ;-)
4 kommentarer:
Demens och alzheimers är egentligen bara ursäkter för att vi ska få ge igen på våra barn =)
Håller fullständigt med dig. Efter 2 timmar med X antal skrikande ungar så är jag helt fullständigt, jävla slut...
*pustar bara jag tänker på sonens 4-årskalas som var i oktober*
Se det som så att nu är hon inne i kalasträsket och kommer att få inbjudningar till andras kalas.
Då kan ju du sitta där med ett glas vin och en mörk chokladkaka samtidigt som hon går kalasföräldrarna på nerverna.
inget är som skadeglädje.
Brorsan: Du är klok som en bok! ;-)
Skicka en kommentar