För det är så svårt att bara säga tack

Jag pratade med en vän igår. Hon berättade att hon är avundsjuk på mig för att hon tycker jag är så smart. Jag önskar att jag kunde ha sagt tack, ända från hjärtat, och låtit det vara så...

Varför är det så svårt att bara säga tack?

Istället var jag tvungen att tala om varför hon inte har någon anledning att vara avundsjuk på mig, att jag inte tror att jag är särskilt smart alls, att jag är livrädd att verka dum och att jag är helt säker på att folk inte lägger märke till mig, eller att de glömmer bort mig så fort de träffat mig. Dessutom dröjer det nog inte länge nu innan min chef och alla andra på jobbet inser att jag faktiskt är en bluff som egentligen inte fattar vad jag håller på med.

För rätt många år sedan, på mitt första jobb efter examen, var vi några stycken som var ganska färska på arbetsmarknaden. Jag kommer nog aldrig glömma en kafferast då vi satt och pratade om livet i allmänhet och kom in på just det där med att vara en "bluff".
Min chef var VD för företaget, ung och kvinna. Hon är än i denna dag en av de bästa chefer jag haft, och jag minns att jag tyckte det var imponerande att hon hade det jobb hon hade. Därför kom det som lite av en chock, men var också på sätt och vis en lättnad, när hon berättade att hon också kände sig som en bluff och att även hon gick i ständig väntan på att bli avslöjad.

Med tiden har jag förstått att det inte är något ovanligt, utan att vi är många i bluffklubben. Kunde man räkna medlemmarna så skulle vi nog till och med kunna klassas som folkrörelse. Det kan nog vara Sveriges sorgligaste folkrörelse i så fall, definitivt den mest onödiga.

Å andra sidan kan det kanske finnas en lysande framtid för oss inom t.ex. pokerbranschen. Jag menar, har man (som jag) lyckats bluffa sig fram i nästan 35 år utan att bli avslöjad så borde man väl kunna använda det lite mer konstruktivt, och kanske bli rik på kuppen, eller?


7 kommentarer:

Champagnebettan sa...

Du ÄR min idol!

Gealach sa...

Ojojoj, jag är nog inte bara medlem, utan förmodligen ordförande i den där bluffklubben! Åtminstone känns det så varje dag...

Pia Plupp sa...

En till som räcker upp hande för medlemsskap i Bluff-klubben! Visst är det jädra märkligt - att vi är så många i den klubben??!! Så himla knasiga vi är!

(Och jag tycker också, så här på distans, att du verkar vara en smart brud, så din kompis hade säkert rätt - bara för dig att suga i dig och acceptera faktum, utan undanflykter;-)

GIS-mormor sa...

Tänk, jag minns också den där kafferasten. Det var då det gick upp även för mig att min känsla av att vara en bluff inte var unik för mig. Efter det har jag stött på det många gånger, bl.a. en kollega jag hade för några år sedan, en man i din ålder Listoplisto. Han är doktor i fluvial geomorfologi (det du!). Han hade samma känsla. Efter det slutade jag känna mig som en bluff.

Sen är du en av de smartaste människor jag känner. Med smart menar jag allmänbildad, kvicktänkt och att du har lätt för att lära. Men jag känner så väl igen det där att vilja förneka att sin egen smarthet. Jag tror det hade varit bättre av dig att försöka berömma din vän för något i stället för att nedvärdera dig själv.

Kram pårej hörrö!

listoplisto sa...

Tack för alla kloka kommentarer! Bara tack alltså *S*

GIS-mormor: Jag berömde faktiskt henne. Och dissade mig själv. Man kan säga mycket om mig, men jag har i alla fall simultankapacitet ;-)

Sophie sa...

Du ÄR smart! Jag är inte heller så dum :p Det beror ju på vad man tittar på! Jag är jääävligt bra på vissa saker och ruggigt inkomptent vad gäller annat ;) Men du har helt klart ett bredare spektra än många andra. Men du är säkert skitdålig på vissa saker också =D Men det är helt klart saker att jobba med att uppskatta sig själv!!

magda.nu sa...

Den vanligaste rädslan hos människan ÄR att bli avslöjad som en bluff så du är inte ensam...Om nu det hjälper.

Undrar varför man alltid ska ursäkta sig så förbannat? Är det Luther, Jante eller bara ett medärvt kvinligt drag? Känner igen mig mycket i det du skriver!

//Magda