Får man sova nu?

Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att de (inte så många) snöflingor som trillade ner när jag åkte till jobbet, nu har förökat sig och är miljarders miljarder. Det snöar neråt, åt sidan och faktiskt även uppåt och jag tänker att nångång måste jag väl vänja mig vid att det inte är något konstigt med att det snöar i maj. Det är för sjutton inte ens helt ovanligt att det kommer snö i juni. Men nej... samma visa varje år, och jag är snart 35.

Det går lite tungt nu. Jag skulle helst av allt vilja gömma mig under en sten i skogen och slippa så mycket mänsklig kontakt som möjligt. Slippa fatta beslut som jag vet kommer göra folk irriterade, slippa svara på frågor och slippa att hela tiden fundera på om jag gör rätt eller fel saker.

För det är en sån period nu. Saker som i vanliga fall känns helt självklara, är inte alls självklara. Saker som jag vet att jag kan, som jag brukar göra, tvivlar jag på att jag klarar av. Och jag drar på beslut som behöver fattas, för att jag måste älta dem om och om igen så att det ska bli "rätt". Fast jag veeeet att det blir rätt även om jag inte ältar. Och då går det dessutom fortare och risken för irritation minskar. Men nej... jag måste älta. För sån är jag.

Jag måste komma in i matchen igen, det här är ju bara för trist.