5 saker..

5 saker i min frys:
- Kycklingfiléer
- En låda Piggelin
- Strimlad paprika
- Wokgrönsaker
- Köttbullar

5 saker i min garderob:
- För stora kläder (varför slänger jag inte skiten?)
- För små kläder (som kommer vara fula innan de passar nästa gång...varför slänger jag inte skiten?)
- Mammakläder (ska definitivt slängas)
- Balklänning från studentbalen 1993
- Ett överkast

5 saker i min bil:
- Gamla kvitton
- Gammal läsk
- Några CD-skivor
- Reservdäck
- Schyssta högtalare

5 saker i min handväska:
- En blöja eller två
- Plånbok
- Mobiltelefon
- Trådrulle + nål (?!? Var kommer de ifrån?)
- Sprättkniv till symaskin (?!?) Aaah... minnet klarnar, trådrullen och sprättkniven ligger kvar sedan vi flyttade för drygt ett år sedan och några småprylar behövde lift till nya huset... pust. Jag hann bli rädd att jag i smyg börjat förvandlas till Bree van de Kamp eller något liknande.


Vad har du?

Jag tänkte inte på att...

...det kanske vore smart att länka till inlägget jag skrev om ERK:
När bägaren rinner över

Ett år till handlingarna

Dags att ändra i presentationen från "snart 32", för nu är årets födelsedag avklarad. En lugn och sansad historia, varken galet jubel eller gravöl. År som år liksom.

Semestern är också över, och det börjar kännas lite som höst i luften. Höst... nystart. Varför känns hösten som nystart? Är det för att skolåret alltid börjar på hösten och man är skadad sedan dess? Eller är det för att det är så trist att sommaren tar slut, så man bara MÅSTE börja om på nytt? Man kanske borde ha höstlöften istället för nyårslöften? Eller nä, för det är väl ingen människa som håller sina nyårslöften ändå så det är väl enklast att bara avskaffa skiten direkt ;-)

Updates på några fronter för er som varit med ett tag och vet vad jag pratar om:
- Jag väntar på svar på min ERK-anmälan, fick ett mejl innan semestern där det stod att ärendet står på tur för behandling men att det nog tar ett par månader.
- Efter ett klokt tips så har jag lagt av med mjölkprodukter, och redan efter ett par dagar märkte jag skillnad på värken. Det finns hopp!!!

Tjing pling plong. Slut för idag.

Pest eller kolera

Egentligen gillar jag inte att vältra mig i mitt eget elände, men SATAN vad det gör ont nu igen.
Det värker i armarna och benen, ungefär som att någon sitter inne vid skelettet och gnager sig ut genom musklerna. Molande, brännande, stickande. Heeeela jävla tiden.
Jag har fått värktabletter. De funkar bra men har den lilla piffiga biverkningen att jag får magkatarr. Så nu knaprar jag värktabletter och magmedicin, och så måste jag göra uppehåll med värktabletterna ibland för att magen ska få återhämta sig lite.
Och då kommer värken som ett brev på posten. Ett brev med mjältbrandspulver eller brevbomb eller nåt. Synd att man inte kan välja att inte öppna...
Jag hatar värk!

Oavslutade historier

Såg en bra film häromkvällen. Crash.
Jag gillar filmer som får en att tänka. Även om jag inte alltid tänker i de banor som filmskaparen kanske hade tänkt sig. Crash... rasism, fördomar och grejs. Ruggiga saker framställda på ett lysande sätt i filmen. Men det enda jag kunde tänka på efteråt var: Kanske är det så att inte alla historier behöver ha ett slut.

Ni vet i "vanliga" Hollywoodfilmer och böcker och sagor och allt sånt. Där har ju alla historier alltid ett slut. Det kan, och ska krångla till sig på vägen men alltid, alltid lösa sig på slutet. End of story, alla lyckliga eller (i sällsynta fall) alla olyckliga, men det blir alltid ett slut i alla fall.
Inte i Crash.
En stund in i filmen slog mig tanken: Hur ska detta sluta?, och när filmen var slut insåg jag att det inte hade slutat. Filmen var som livet. Miljoner oavslutade historier och situationer som liksom bara pågår hela tiden. Ingen tydlig början, inget tydligt slut, saker bara händer och fortsätter att hända.
Och någonstans mitt i allt det hela så går man (jag?) omkring och är nog lite Hollywoodskadad och väntar på slut. Som sällan eller aldrig kommer. Och som sällan eller aldrig behöver komma. Alla episoder i ens liv behöver kanske inte ha ett klatschigt slut, en vitsig slutreplik eller ett "happily ever after"? Eller?

Det kanske är sånt som gör att det är svårt att leva i nuet... att man väntar på slut eller fortsättningar hela tiden. Man funderar över tidigare händelser och hur de slutade/inte slutade, man funderar över saker som ska eller inte ska hända i framtiden. Men sällan funderar man på NU.
Fan vad knäppt det är. Och onödigt!