Det är helt amazing... på vår lilla snutt av kvarteret (7 hus), är det i kväll storpartaj med dunder och brak i minst 3 av husen, och i minst två av de andra har det varit mindre fester med fylltrattar som tagit sig iväg in till stan vid det här laget.
Orsak? Kirunafestivalen.
Tydligen rankad som en av de fem bästa svenska festivalerna av artistbokare. Jorå. Vi har inte bara mygg, skitigt vatten och snö här uppe ;-)
Livet är en serie upprepningar. Så är det bara.
Man vaknar på morgonen, önskar att man hade fått sova lite till. Går upp, gör det man gör på dagarna, gör det man gör på kvällarna och sedan somnar man igen. Några timmar senare vaknar man och så börjar det om igen. Och igen.
Man har en påse med dagar att ta från, och det fiffiga (eller inte) är att man ju aldrig vet hur stor påsen är. Ungefär som med en påse godis. Den är proppfull från början och så äter man och äter. Plötsligt ser man botten och den kom från ingenstans, för sååå himla många godisar har man väl ändå inte ätit? Bara smakat lite ju.
"Man ska fylla åren med liv, inte livet med år" heter det...
"Ja hej... öööh.. hmmm... jag skulle vilja ha en påse blandgodis. Tio drakeld, fem skumtomtar, femton sura nappar, en hallonbumling och absolut ingen engelsk lakritskonfekt."
Sedan står man där med påsen i näven, glad och nöjd över att det BARA är goda godisar i den. Och likförbannat är det alltid vissa sorter som blir kvar till slutet. Man försöker plocka det gottigaste och blir alltid kvar med det som man inte vill ha men ändå valde. Är det inte märkligt?
Precis som med livet. Man ska (eller borde) göra det bästa av varje dag, men varför? Dagen upprepar ju sig i morgon igen, och i övermorgon och dagen efter det, så varför stressa? Varför jaga godbitarna när man ändå VET att man i slutändan står där med en näve engelsk lakritskonfekt, hål i tänderna och inga pengar kvar att köpa nytt godis för?
Vad är meningen med livet egentligen? 42?
Jag inser förstås att detta låter djupt depressivt, men det är det inte. Det är bara något slags insikt om livets futtighet. Och samtidigt en insikt om livets värde efter att en vän fick en helt ny godispåse i form av ett barn den här veckan, och en annan nästan fick tvärslut på sin påse när hon var ett ögonblick ifrån att krocka med en lastbil.
Liv är stort, men ändå futtigt på något vis. Makes no sense, jag vet. Men ändå... livet är fascinerande. Och konstigt.
Alltid. Mer eller mindre. För tillfället väldigt mycket mer. Fan!
Skitkropp. Skitläkare som inte kan säga: "Det är urkablurka-sjukan! Här har du ett piller, ta det så är allt bra igen om tre dagar".
Eller nä, faktiskt inte skitläkare, men ändå... nån som fattar?
...upptäckte jag att det verkar vara många som lider av bloggtorka just nu. Kanske är det sommaren, kanske fotbolls-VM, kanske ligger det bara något i luften som gör att det känns lite tradigt och trist med blogg just nu.
Jag återkommer när jag har något (lite) vettigt att skriva.
...för när jag öppnade min mejlbox så hade jag fleeeera mejl från personer som vill ha sex med mig. Tänk... med MIG... gud så smickrande alltså. Fast jag känner inte igen namnen på någon av dem. Tina Thickson t.ex... jag tror inte jag har träffat henne någon gång. Inte BlondKimm_77 heller. Men de är säkert himla trevliga. Och de verkar ju gilla mig. Sånt gillar jag.
Nåväl... vi går vidare.
Saker jag har lärt mig den här helgen:
- Våra frodiga och fina rabatter framför huset består till 70% av ogräs... men som norrlänning blundar man gärna för det och försöker fokusera på att det faktiskt växer NÅNTING i rabatten utöver maskrosor...
- Man ska inte klippa gräs med handjagare iförd sandaler. Sandaler är nämligen alldeles utmärkta gräsuppsamlare. Fotsulorna och sandalerna får en mycket fin ljusgrön nyans som är omöjlig att tvätta bort.
Och så till mer sorgliga saker. Igår visades sista avsnittet av "Lite som du". Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Fan!
...innan någon börjar gnälla på mitt gnäll om fotbolls-VM (är det slut NU då?), så kan jag säga att jag faktiskt försöker se på fotboll ibland, men det går bara inte.
Fotboll utlöser något slags märkliga hjärnvågor hos mig som gör att jag liksom bara zoomar ut och hamnar i ett sånt där konstigt stirr. Ni vet, sånt där "rakt-ut-i-luften"-stirr som är såååå skönt! Jag kan hålla koncentrationen på matchen i ett par minuter, men sedan börjar tankarna vandra och blicken blir dimmig.
Kanske skulle TV-fotboll funka bra på trotsiga barn? Eller är det helt enkelt bara jag som är lite konstig?
Jahapp... nu är gillestugan färdigrenoverad efter ett par veckors stenhårt jobb, och jag skulle nog behöva en krisgrupp för att hantera situationen.
Efter OS i Lillehammer fick ju funktionärerna hjälp med krishantering när allt var över, det blev liksom en för stor omställning.
Typ som här. Vad ska jag göra nu? Kanske börja riva tapeter i ett annat rum? Eller (gud förbjude) bara slappa?
Jag förvandlas sakta till ett "jag-har-ingenting-att-göra"-monster, en äkta villanörd. Och plötsligt förstår jag alla villaägare som man har hört säga: "Det finns aaaalltid något att fixa när man bor i hus".
För det ÄR ju inte tillräckligt med tre blöjbarn, uppenbarligen. Tvillingarna blir ju förresten 5 månader nu i nästa vecka, är det egentligen inte skandal att vi inte har hunnit bygga en lekstuga och renovera alla rum i hela huset? Vad är det för FEL på mig???
Och KAN jag blogga om något annat än våra förbannade renoveringar? Vad är detta? "Äntligen Hemma-wannabe-bloggen" eller? Nu får jag skärpa mig.
Jag kan blogga om trädgården istället... gräsmattan behöver klippas! ;-)
Undrar om jag har världens mest ointressanta liv?!? *haha*
Jo förresten....är inte fotbolls-VM slut än?
Efter att ha gjort testet på MyHeritage så kan jag säga att om ni ser någon på stan som ser ut som 54% Elisha Cuthbert och 46% Jack Black... då är det jag! ;-)
För övrigt så avskyr jag fotbolls-VM. Kan man bombhota VM så att de avslutar det typ idag och skjuter upp det till 2056? Va? Va? Va?
..."jag-vill-vara-speciell"-sjukan så bytte jag bakgrund på bloggen. Känns det mer som "jag"? Ingen aning!
...ifall Melissa Parker födde nån himla Antikrist igår?
Eller är hennes "15 minutes of fame" över nu?
Ni vet hur man brukar uttrycka bortkastad tid med orden: "En timme av mitt liv jag aldrig får tillbaka"?
Jag är som sagt beroende av diskussionsforum (Hej, jag heter listoplisto och jag är diskussionist).
I min värld har jag just insett att det finns en jäkla massa klick som jag aldrig får tillbaka. Inlägg med lockande rubriker som visar sig vara helt ointressanta när man klickat sig in till dem. Sånt suger! Sluta luras!
Jag undrar hur många klick jag har slösat bort egentligen?
...en tidning som är som plockgodis? Så att man själv kan få blanda innehållet
istället för att behöva köpa en massa olika tidningar som kostar sinnessjukt
mycket pengar.
Idag skulle jag nog i så fall välja...
20% Illustrerad Vetenskap
20% Hem Ljuva Hem
20% DiEgo
15% Vi Föräldrar
10% Hälsa
10% Hennes
5% Arena
Och i morgon skulle jag kanske välja 100% Starlet eller OKEJ, vem vet?
;-)
Vad skulle du välja? Hur skulle din tidning se ut?
Den här vackra soluppgången lyckades jag fånga på bild när jag var upp och fixade käk till tvillingarna... klockan TVÅ i natt.
Soluppgång klockan två tänker ni? Har hon rökt crack nu eller vad är det frågan om? Nej mina vänner... det kallas Norrland! ;-)
Ibland undrar jag om folk njuter av att vara offer? Ni vet, offer för omständigheter,offer för saker som hänt dem och som de aldrig kan gå vidare från o.s.v.
I the wonderful world of diskussionsforum tycker jag mig se detta väldigt ofta, senast idag i en väldigt märklig diskussion där det till och med gick så långt att det började jämföras lidande?!?
"Du har inte varit med om att... och därför kan du inte säga att du har haft det lika jobbigt som jag" o.s.v.
Är folk verkligen så inskränkta och insnöade på sitt eget lidande och elände, att de inte kan se att andra kan ha det jävligt jobbigt utan att ha varit med om exakt samma sak, utan att ha brutit ihop till en liten blöt pöl och utan att behöva jämföra hela tiden?
Jag tycker det är så sorgligt och tröttsamt.
Frågan/frågorna är väl egentligen:
1. Får en händelse större betydelse, blir den viktigare, ju mer man har lidit av den?
2. Får den ännu större betydelse om man väldigt ofta talar om för andra hur mycket man har lidit?
3. Är det lite som tidningarnas löpsedlar? Den som skriker högst hörs mest och får mest sympati/hjälp/stöd/kritik/whatever?
Kan nån i så fall (snälla!) skriva en regelbok om detta? Gärna med lidande graderat, kanske på en ett till tio-skala eller något.
"Dödsfall i familjen" = 3 "poäng" om det är en faster/morbror eller liknande. 8p om det är förälder, syskon o.s.v.
Ja, ni fattar... och så underkategorier för bedömning av försvårande faktorer förstås.
Kanske ½p extra om man dessutom varit sjuk i någon av följande sjukdomar (lång lista) under 2 månader före och/eller efter den inträffade händelsen eller om man bla bla bla... Tänk vad det skulle bli enkelt att diskutera då.
"Nej, men jag ser här i skalan att du bara har 6 poäng, och jag har 8. Därför är min åsikt mer värd än din, för jag har lidit mer. Håll käften och sluta gnäll!".
Eller kanske ska man bara inse att alla människor är olika och varje människa bär sin egen ryggsäck? Det som är jobbigt för mig kanske är en barnlek för dig eller tvärtom.
Men måste vi JÄMFÖRA?
Om du mår dåligt så kanske du faktiskt ska få göra det helt på dina egna villkor, utan att någon annan ska tala om att du borde må bättre för att du minsann inte har varit med om xxx och därför inte borde gnälla?
Verkar det helt orimligt?Jag börjar tvivla på att det är möjligt, men jag släpper inte hoppet.
Jag är rätt bekväm av mig... jag är inte en sån där rastlös person som jagar saker att göra hela tiden. Jag sitter hellre en timme vid datorn eller vid TV:n eller så. För allt det där som "måste" göras, det kan man ju lika gärna göra om en stund, eller inte alls.
Sån är jag. Har alltid varit, kommer nog kanske alltid att förbli.
Förutom just nu.
Under de längsta, jobbigaste och mest turbulenta månaderna i mitt liv hittills, så har jag fått mer gjort än under flera ÅR innan... typ.
Tvillingarna har haft kolik, tvååringen är i trotsåldern, vi har haft grav sömnbrist och varit helt nedkörda både fysiskt och psykiskt under flera månader... men äsch, jag ska nog storstäda huset. Och måla köksskåpen. Och rensa alla gamla papper... städa ur förråd och lasta iväg saker till tippen, städa garaget, måla en byrå, renovera gillestugan, gå ut och SPRINGA... hallå?
Hjälp!
Och på något märkligt sätt har allt detta känts helt normalt, precis som att jag aldrig GÖR annat. Trots att det är så olikt mig att jag liksom bara står bredvid, observerar och skakar på huvudet."Kan detta verkligen vara nyttigt? Kan det vara MÖJLIGT?", tänker jag.
Jag undrar hur jag kommer att se på den här tiden om några år?
Jag känner redan nu att det är som två olika liv fast samtidigt på något konstigt vis.
Ni vet hur man kan hänga upp minnen, årtal, datum och grejs på saker man har gjort? Typ: Sommaren 1994 var ju den där stekheta sommaren då alla kollade fotbolls-VM bla bla bla...
Jag tror det kommer kännas jättemärkligt när jag så småningom ska försöka koppla ihop minnen med tid. "Gillestugan, just det... den renoverade vi 2006, när tvillingarna var 4 månader. Eller? Men de hade ju just haft kolik? Hur orkade vi göra det då? Nä, jag minns nog fel, det måste ha varit 2007 som vi renoverade".
Jag gissar att det kommer låta exakt så om några år *S*
Fan, jag som redan har nog svårt att komma ihåg saker ordentligt! ;-)
