Det finns en fråga som engagerar mig mer än andra, och det är frågan om jämställdhet och föräldraförsäkring. Jag tillhör den skara som anser att något är fel när papporna bara tar ut knappt 20% av föräldraledigheten, och jag vill att det ska förändras.
"Men alla vi mammor som VILL vara hemma då?"
Ja, varsågod. Var hemma så länge ni vill eller har råd. Men förvänta er inte att jag ska jubla när era ojämställda val i ett större perspektiv t.ex. leder till att kvinnor fortsätter att särbehandlas på arbetsmarknaden och får ta större ansvar för barn och hushåll även EFTER föräldraledigheten.
För det är nämligen så att den förälder som tar större delen av föräldraledigheten (i praktiken alltså mamman) också är den förälder som utför merparten av allt s.k. obetalt hushållsarbete.
Kvinnomaktutredningen (SOU 1998:6) visade att 82% av allt obetalt hushållsarbete utförs av kvinnor.
Detta fortsätter även efter föräldraledigheten, vilket i praktiken innebär att vi har en armé av dubbelarbetande kvinnor... okej? Nej, jag tycker inte det.
"Min man VILL faktiskt inte vara föräldraledig. Han var det ett tag med förra barnet och känner att han kan det där nu"
Ja, av någon märklig anledning är det så i vårt samhälle att mammans föräldraskap och föräldraansvar är obligatoriskt medan pappans är valfritt.
Applicera tvärtommetoden på frågan och se hur absurt det låter… typ så här: ”Min fru VILL inte vara föräldraledig, hon har varit det förr och tyckte det var rätt så trist”. Handen på hjärtat, nog skulle du reagera med misstro och undra vilken sorts mamma hon egentligen är?
Överhuvudtaget är tvärtommetoden väldigt underhållande just i det här ämnet. Ta vilken vanlig diskussion som helst om föräldraledighet, och byt ut ”mamma” mot ”pappa”, ”kvinna” mot ”man”. Då blir det betydligt lättare att se hur ojämställt vi egentligen tänker i allmänhet.
"Min man tjänar mer än jag, så vi har inte råd med att han är föräldraledig"
Det första man kanske måste fråga sig då är vad som händer med familjens ekonomi den dag pappa trillar i skidbacken och bryter lårbenet och blir sjukskriven i ett par månader?
Märkligt nog så kan ekonomin användas som argument åt lite olika håll för att nå samma slutsats: pappan kan inte vara hemma.
”Han tjänar mycket mer än jag, så vi förlorar alldeles för mycket per månad om han är föräldraledig”
”Jag tjänar mest i vår familj och tar därför ut fler dagar än mannen för att vi totalt inte ska förlora så mycket inkomst per månad”
Och oavsett vilket så är det i princip enbart för pappor som dessa argument kommer fram. Jag har hittills aldrig (och jag har diskuterat detta väldigt mycket) stött på en mamma som varit tvungen att välja bort föräldraledigheten p.g.a ekonomin. Inte ens kvinnliga egenföretagare, men för manliga företagare är det så gott som alltid helt omöjligt att vara lediga.
"Varför skaffar man barn om man inte vill vara hemma med dem?"
Lustigt nog är det ju en fråga som nästan uteslutande ställs till MAMMOR, inte till pappor. Det är helt accepterat att pappor är hemma 10 dagar för att sedan gå tillbaka till heltidsarbete medan mamma stannar hemma 1-2 år, men inte alls lika accepterat att som mamma vilja jobba igen efter kanske ett halvår.
Då möts man istället av frågor som t.ex: "Men barnen är ju så smååååå, hur ska det gå?", och så antas det på något vis dels att mamman är den enda föräldern som är kompetent nog att ta hand om barnen, och dels att hon avsäger sig hela ansvaret för dem genom att (usch så egoistiskt) vilja JOBBA.
Och hur förnedrande är inte det för alla pappor som på det viset diskvalificeras som kompetenta föräldrar?
"Valet skall göras inom familjen, vi vet bäst själva"
Samma typ av argument fördes fram i slutet av 1970-talet när lagen om barnaga skulle införas. Väldigt många familjer ansåg att en sådan lagstiftning var ett intrång i deras privatliv, varför skulle staten bry sig om hur de skötte sina familjer?
I själva verket vet vi inte alltid bäst själva. Om vi visste bäst så skulle vi knappast fortsätta välja på ett sätt som upprätthåller de samhällsstrukturer som tillåts diskriminera kvinnor just för att de är kvinnor, bara för att sedan gnälla över dåliga löner och könsdiskriminering när vi är färdiga med föräldraledigheten.
2006 är det en självklarhet att man inte slår sina barn. Om 20 år är det förhoppningsvis en självklarhet att även pappor är föräldrar med allt vad det innebär.
Nu tror jag visserligen att vi säkert själva (förr eller senare) skulle ha listat ut att det inte är så klyftigt att spöa barnen, men lagstiftning har en förmåga att skynda på attitydförändringar. Vi kan säkert också lista ut att det finns fördelar med att leva jämställt, men jag har ingen lust att vänta 20-30 år på att det ska hända. För mina barns skull.
"Att lagstadga kommer inte höja några löner, bara tvinga folk till saker som de inte vill"
På Island genomförde man en tredelning av föräldraförsäkringen i början av 2000-talet, där 1/3 av ledigheten är låst till mamman, 1/3 till pappan och 1/3 fri att fördela som familjen själva vill.
På Island fick detta ett mycket gott resultat. Redan kort tid efter lagändringen kunde man se att papporna började utnyttja sin föräldraledighet i betydligt högre grad. Och ett par år senare kunde man dessutom se att kvinnors löner hade höjts på ett sätt som bara kunde förklaras av lagändringen.
Det finns all anledning att tro att det skulle fungera på liknande vis även i Sverige, vilket är en anledning till att regeringens utredare haft Island som inspiration när de utarbetat sitt förslag om reformerad föräldraförsäkring.
Dessutom är föräldraförsäkringen helt valfri. Ingen människa är tvingad att använda sig av den, och bara det att ens fundera i banorna att vara ”tvingad” att vara föräldraledig med sitt/sina barn, kanske är skäl nog att fundera lite över varför man valt att bli förälder?
”Men ska man tvingas sätta barn i förskolan vid 6 månaders ålder för jämställdhetens skull?”
Med ett tredelat förslag finns inget som tyder på det skulle hända. Med dagens system kan en förälder vara hemma maximalt 11 månader (SGI-dagar, 7 dagar/vecka). Med förslaget från regeringens utredare skulle samma förälder kunna vara hemma maximalt 10 månader (5 låsta + 5 fördelade). Skillnaden är alltså väldigt liten.
Och samma villkor skulle gälla som nu, tar man ut färre FP-dagar/vecka så kan man vara ledig längre. Det skulle alltså inte sitta en massa 6-månadersbebisar i förskolorna.
”Ska man inte tänka på BARNENS bästa i första hand?”
Ja, självklart! Men det motsägs inte på något sätt av en mer jämställd föräldraledighet. Tvärtom så finns det studier som visar att föräldrar som delat ledigheten mer jämställt löper mindre risk för skilsmässa. Mer jämställd ledighet minskar också risken för att en förälder blir huvudansvarig för barn/hushåll.
Barnen i en sådan familj får redan från början en bild av att mamma och pappa är lika viktiga, och i en tid där ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa så är det knappast fel att barn redan från början får en chans att ha en nära relation till båda sina föräldrar.
Genom att vi agerar NU så ökar vi dessutom möjligheterna för våra barn att bli vuxna i ett mer jämställt samhälle. Vi minskar risken för att våra döttrar ska få lägre lön än sina manliga kollegor, och vi minskar risken för att våra söner ska dömas ut i vårdnadstvister p.g.a traditionella könsroller.
-----
Hur man än vrider och vänder på det hela så landar man alltid i en och samma slutsats: Det finns tydliga och mindre tydliga förväntningar på kvinnor och män inom olika områden i livet. Kvinnor förväntas vara/göra på ett visst sätt och män likaså. Vi är olika så självklart är många olikheter befogade. Däremot är det inte befogat att vi ska ha olika möjligheter i livet enbart p.g.a kön.
På individ- och familjenivå är det inte alltid så enkelt att se och vara medveten om strukturerna. Vi väljer det som känns bäst i nuläget utan att inse att det även påverkar samhället i stort, och då väljer vi väldigt traditionellt (2005 tog mammorna ut 80.5% av föräldraledigheten).
Vad vi inte inser är att dessa traditionella val bidrar till att upprätthålla könsdiskriminerande strukturer.
Vi ser effekterna av det ute i arbetslivet så småningom, när vi kvinnor blir omsprungna i lön/befordringar o.s.v av manliga kollegor, eller där traditionellt kvinnodominerade yrken har betydligt lägre löner än mansdominerade yrken, men rationaliserar gärna bort det med att män är ”bättre på att ta för sig”.
På något sätt finns det ett motstånd mot att se att det faktiskt finns ett stort grundproblem. Varför?
Det viktigaste som jag ser med en förändring av föräldraförsäkringen, är att den skulle skicka ut viktiga signaler om att mammor och pappor faktiskt ÄR lika mycket värda både i hemmet och på arbetsmarknaden.
Ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten skulle tvinga arbetsgivare att ändra attityd. De skulle tvingas inse att även pappor är föräldrar, och att det inte bara är mammor som är hemma en längre tid eller tar ut merparten av alla VAB-dagar. Och i takt med det är jag övertygad om att löneskillnaderna också skulle börja jämnas ut.
Ingen kan till 100% veta vilka effekter en förändring av lagstiftningen skulle ha. Däremot kan man ta till sig av de goda exempel som finns, och försöka ha ett öppet sinne.
Förändringar kan vara jobbiga, och det kommer aldrig finnas ett allmänt system som gör livet till ”happy hour” för alla (eller ens någon) men man måste försöka se det i ett brett perspektiv… lyfta blicken från sin egen familj, vardag och verklighet för att försöka se vad som kan vara bra för samhället i stort och på längre sikt.
Eller ska vi acceptera pappor som vill skaffa barn men inte vill vara hemma med dem?
Länkar:
Andra bloggar om: jämställdhet, föräldraförsäkring
