Inte som alla andra...

Via Deep Edition ramlade jag över den här härliga sidan:
No one belongs here more than you.

Kreativitet är vackert :-)

Döskallar och grejs

Häromdagen fick jag ett mejl från Lindex. Som "en av deras bästa kunder" skulle jag få testa deras nya webbshop. Coolt, jag gillar att handla på nätet.

Så jag klickade mig in, spanade runt lite på damkläder innan jag kom på den lysande idén att kolla barnklädesavdelningen. Alla som varit in i en Lindex-butik någon gång vet att det är helt omöjligt att hitta något vettigt där, eftersom allt är hoptryckt på liten yta, dessutom indelat i flick- och pojkavdelningar så att man får NOLL överblick.
Jag tror inte att jag är helt unik, men jag tänker lite så här: "Okej, jag vill köpa en snygg tröja till treåringen". Då uppstår vissa problem när jag måste plöja mig genom både flick- och pojkavdelningen för att möjligen hitta något.
Och så några enmiljonwattslampor på det, så är man lagom svettig innan man har hittat något som kanske funkar.

Webbshop alltså. Bra idé!
Treåringen är av kvinnligt kön, och av gammal ovana klickade jag mig in på kläder för flickor först. Och höll på att börja kräkas av rosachock. Klickade mig genast in på motsvarande avdelning för pojkar, och suckade lyckligt när första träffen var en jättefin svartvitrandig t-shirt med en blå döskalle på. Nyfiket tänkte jag att jag måste kolla om det finns några döskallar i rosa på flickavdelningen. Kanske kanske har Lindex tagit i alla fall ett litet steg mot den helgalna uppdelningen?
Tillbaka till flickavdelningen alltså... och jorå, visst finns det döskallar där med. T.ex. en som är en katt med korslagda knotor under. På en rosa tröja naturligtvis. Jag kan nästan svära på att kattkräket hade långa ögonfransar också.

Jag mår illa.
Då är det i alla fall lite uppfriskande att se ett initiativ för att göra barnklädesavdelningarna något mer könsneutrala. Eller unisex, det låter ju trendigare, n'est-ce pas?

Sedan kan jag ju tycka det är lite märkligt att det ska behöva bli en GREJ av att en butik väljer att hänga kläder efter storlek, inte efter färg och sedan storlek. Iofs ännu märkligare att det faktiskt finns folk som tycker detta är FEL, med motiveringen att man ju måste kunna se skillnad på flickor och pojkar.

Men på den linjen kanske man borde föreslå att alla barn får en obligatorisk tatuering, helst i pannan. Det kanske blir lite blaffigt att skriva POJKE eller FLICKA, så jag nöjer mig med könssymbolerna ♀ och ♂.
Då kanske man också kan förhindra att pojkar råkar bli homosexuella för att deras föräldrar tvingar dem att ha rosa kläder. Jag menar, tatuering i pannan lämnar ju utrymme för ett medborgaransvar liksom... går jag på gatan och ser en pojke i rosa så kan man ju lagstifta om att det ska var min skyldighet att spöa upp hans mamma eller pappa och sedan klä pojken i korrekt blå nyans.

För hur ska det annars bli? En värld där alla barn kan ha alla olika sorters kläder? Nej nej, då faller ju hela världsbilden. Kanske ramlar månen ner också, och eventuellt slocknar solen. Och värst av allt, tänk om någon råkar ta fel på pojke och flicka? Herreguuuuud!

Nä, jag mår fortfarande illa...

Världssamvete

Det är jobbigt att få barn, för även om man blir helt nollställd och omedveten om många saker runtom en så blir man desto mer medveten om andra. Det dyker upp funderingar om huruvida man egentligen borde ha satt barn till världen överhuvudtaget med tanke på vilken värld det verkar som att de får växa upp i.
Isbjörnar svälter ihjäl och drunknar för att de inte har någon is att gå upp på. Tolvåriga ”gudskrigare” halshugger fångar och på det personliga och mer snuttifierade planet slåss man med det dåliga samvetet och undrar hur mycket man skadar sina barn genom att de kanske äter falukorv lite för ofta, inte får nog mycket frisk luft (men hur frisk är den egentligen?) och tittar för mycket på TV?

Och så den stora frågan då: Spelar det någon roll?
Gör det egentligen någon skillnad om jag använder lågenergilampor och kollektivtrafik och sorterar mina sopor? Eller om jag bara ger biodynamiskt odlad och rättvisemärkt mat till mina barn? Spelar det någon roll?

Urk, jag måste ta paus från nyheter ett tag tror jag. Jag orkar inte läsa mer om klimathot, barnsoldater och människor som blir skjutna/knivhuggna/misshandlade på öppen gata av andra människor som borde fått hjälp för länge sedan.
Jag vill bara gömma mig i min egen bubbla och känna att jag kanske har gjort något bra med tanke på att mina barn äter vindruvor och rivna morötter som om det vore smarrigaste lördagsgodiset. DE kommer i alla fall inte att bli barnsoldater, och om jag aldrig släpper ut dem hemifrån så kommer de inte heller att bli knivhuggna på gatan.

Det låter väl bra?

Rondell for dummies (REAL dummies)

En rondell ÄR faktiskt precis som vilken annan korsning som helst, bara liiiiite liiiiite annorlunda.
Du tanten i den blå bilen i går... minns du innan den där korsningen blev en rondell? När du skulle svänga höger så är jag HELT säker på att du använde blinkers, eller hur? SÅ VARFÖR BLINKAR DU INTE NU NÄR DU SKA SVÄNGA HÖGER???? Miffo.
Och du då... mannen i den grå Saab:en. Om du stannar upp (dock inte i rondellen, tack!) och funderar lite, känner du då att det finns någon logik i att blinka vänster genom hela rondellen, ÄVEN när du svänger ut ur den... från innerfil? Berätta gärna vad du kommer fram till.

Det är ju så förbannat enkelt. Rondell = korsning, fast med skillnaden att man bara kan svänga höger för att komma ur den.
Svänga höger => blinka höger.
Några frågor på det?

Kärlek och soppatorsk

När jag var 17 åkte jag på en gruppresa till Murmansk. Vi åkte buss, resan tog en evighet och sedan bodde vi på ett stort och kallt hotell där vi varje morgon klockan 6 väcktes av ryska nationalsången ur en radio som inte gick att stänga av.
Det var en häftig resa till ett märkligt land. Jag önskar att jag hade kunna ta vara på den lite bättre, kunnat ta in alla upplevelser och möten, men jag var 17 år och kär. Taskig kombination.

Han var också med på resan och vi hade något litet på gång, men under resans gång kraschade det rätt rejält, så nästan hela min resa upptogs av kärlekssorg. 17 år och kär... värsta tänkbara kombination inser jag idag. Jag var helt uppfylld av mig, mig, mig och allt som rörde mig.
Vi gjorde studiebesök på flera olika ställen och utflykter till intressanta platser men jag minns bara enstaka små delar av allt det. Jag var så full av mig själv att jag inte kunde ta in det som hände utanför min lilla bubbla.
Däremot minns jag ohyggligt tydligt hur jag och min vän (som läser detta ;-)) ältade mina bekymmer i all evighet. Hur vi dissekerade minsta lilla detalj i det som hade hänt och inte hänt, hur vi planerade mitt nästa drag, hur jag skulle agera för att på effektivaste sätt såra honom tillbaka eller i alla fall få honom att förstå hur sårad jag var.

Nu, 15 år senare, kan jag se tillbaka på det hela och fnissa lite åt det. Samtidigt kan jag känna lite sorg över att en sån sak (som lika gärna hade kunnat ältas på hemmaplan) fick ta över hela min resa. En resa som jag kanske aldrig kommer göra om, en resa som inte liknade något annat.

På vägen hem (som tog en evighet plus några timmar) pajade bussen. Det var sen kväll, vi var mitt ute i ödemarken och plötsligt stannade bussen.
Av alla ställen man kan fastna med en buss, så är nog ödemarken mellan Murmansk och finska gränsen ett av de minst trevliga.
Efter ett par timmar utan att chauffören lyckats fixa bussen började det kännas lite oroligt i bussen. Och lite småkyligt. I det läget var det rätt skönt att jag var helt avtrubbad och fullkomligt fokuserad på min kärlekssorg. Dessutom gav det ju mig och min vän lite mer tid att älta *S*
Men några i bussen var väldigt rädda.

Som tur var så hade vi passerat en gränskontroll. På ryska sidan finns (eller fanns) små vakttorn med ett par mils mellanrum en bit innan finska gränsen. Jag vet inte om det var de som hade reagerat på att vi "försvunnit" mellan två torn, men efter ungefär 3 timmar i den kolsvarta ödemarken blev vi till slut hämtade av något slags ryska militärfordon.
De körde oss till tullen, och sedan fick vi promenera över ryska gränsen, genom några meters ingenmansland och in i Finland där vi fick mat och lite värme.
Vi åt schnitzel, och än idag är det ett av mina starkaste matminnen. Schnitzel med pressad citron, efter flera timmar i en strandad buss i ryska ödemarken. Och kranvatten! Kranvatten som gick att dricka, efter att vi i flera dagar hade varit utlämnade åt citronsoda, skitäcklig mangojuice, och akohol förstås. Det var ju trots allt Ryssland...
Så småningom visade det sig att bussen led av något så simpelt som soppatorsk, och till slut kunde vi åka vidare hemåt.

Jag överlevde resan, och jag överlevde kärlekssorgen. Den blev för övrigt till lycka innan det blev sorg igen, fast inte sorg för mig den gången ;-)

Kärlek och soppatorsk... stora saker när man är 17...


Andra bloggar om: Murmansk, olycklig kärlek, buss, Ryssland

Du delar väl med dig?

Ger du blod? Alla borde göra det, blod är viktigt. Utan blod skulle man vara rätt blek, troligen också lite frusen. En aning plattare och förmodligen också en smula mer död. Ungefär.

Jag blev blodgivare för att bli av med min rädsla för sprutor. Det funkade, men det snurrade duktigt i huvudet första gången. På tisdag är det dags igen, och jag ser fram emot det.
Ge blod, blod är viktigt!

www.geblod.nu


Andra bloggar om: ge blod, blodgivare, blod

En vecka avklarad

Råkade tyvärr höra "Karatefylla" tidigare, och nu är det synd om mig för jag tror jag fick någon slags sjukdom i öronen av skiten. Usch vilken dålig låt!

Om jag sträcker på mig lite när jag tittar ut från mitt kontor så ser jag hur en massa folk bygger och grejsar och förvandlar kommunfullmäktigesalen till en kyrksal för filminspelningen av Åsa Larssons "Solstorm". Om jag råkar se Mikael Persbrandt nästa vecka så tror jag att jag kanske dör av skräck, alternativt skriker högt och skräckslaget och springer rätt in i en stolpe eller nåt. Jag är lite rädd för honom. Persbrandtofobi. Nytt ord. Kom ihåg det!

Första veckan på jobbet är avklarad. Himla bra. Jag tror jag kommer trivas där.

Treåringen har saknat mig litegrann under veckan. Häromdagen sa hon till maken: "Mamma ska komma hem nu så pappa kan gå till jobbet" *S*
Det är underbart att komma hem efter jobbet och få höra "HEEEEJ mamma, vad ROLIGT att du har kommit hem!". Sedan är det rätt skönt att gå tillbaka till jobbet nästa dag och veta att man slipper några bajsblöjor, galna utbrott och matkaos ;-)

Nä, nu är det helg. Dags att sortera lite intryck och ta vara på ledig tid, för nästa vecka drar jobbet igång på allvar.

"Bloggen som säkert kommer byta namn flera gånger" proudly presents....

På förekommen anledning... nu jäklar blir det performance i bloggen!
Håll i er!





Andra bloggar om: performance, Itziar Okariz

Kan man heta Metallica?

Metallica klingar illa, enligt Skatteverket

Karolina och Michael Tomaro fick en dotter förra året. Efter lite funderande bestämde de att hon ska heta Metallica. Skatteverket tyckte inte att det var så bra bestämt, så de tvistar lite hit och dit. Familjen Tomaro vann tvisten i länsrätten, och dottern är nu också döpt i kyrkan enligt konstens alla regler. Men Skatteverket ska överklaga till kammarrätten.

Jag skiter egentligen i namnet, det kan säkert vara coolt att vara 47 år, sitta på sin fikarast med kollegorna och heta Metallica... men alltså jag undrar om artikeln är knasigt skriven eller om familjen har missat att dopet inte har ett skvatt med namngivningen att göra?

Reinfeldt och den stekta sillen

Stekt sill - inget för Reinfeldt

Hmm... alltså... hade det inte varit enklare att FRÅGA herr statsminister om stekt sill (eller något av de andra fyra alternativen) funkar till lunch?

På sjukhusrestaurangen fanns bara stekt salt sill den dagen. Vi tyckte väl att det skulle vara bra med något annat, säger sjukhusets verksamhetsutvecklare Stina Karlsson

Är man inte väldigt dåligt insatt i verksamheten man ska utveckla, om man missar att verksamheten serverar inte mindre än fem olika rätter till lunch?
Och är man inte lite långt ute och paddlar i kanoten om man tycker att stekt sill inte är nån höjdare för statsministern men för alla andra "vanliga" människor som äter i sjukhusrestaurangen?

Men det kanske hade med säkerhetsfrågor att göra eller så, säger Liat a Deild Ingvarsson som är ansvarig för landstingsköket

Ja, alla har väl hört talas om den galna mördarsillen... den där som bara angriper statsministrar? Det måste absolut ha varit en säkerhetsfråga...


Andra bloggar om: Reinfeldt, stekt sill

Tröööött

Om det är så här uttröttande att snart börja jobba så är jag lite oroad för hur snurrig jag kommer vara nästa vecka vid den här tiden *S*
Jag är trött, disträ, ofokuserad, trött, förvirrad, yrslig och lite mer trött. Hela tiden.
Försöker läsa nyheter och irriterar mig på att de enda rubriker jag kan ta in är att Fadde och Linda ska gifta sig... igen, och att Carolina Gynning och Carina Berg ska leda Idol 2007. AAAAH!


Jälp. Med j.

Måndag måndag...

Sista veckan på hemmaplan. Det känns konstigt.
Shoppade lite idag... och klippte håret. Det kändes lite sådär "klipp dig och skaffa ett jobb" *S*

Frisören upplyste om att såna som jag kallas för "tjockskallar" i deras värld. Inte för att vi är tjockskallar i vanlig mening (eller i mitt fall.... kanske...) utan för att vi har väldigt tjockt hår.
Hon klippte och klippte, och sa med ett leende att hon gillar att tunna ur hår på tjockskallar. Sedan tog hon fram sin urtunningssax och började slakta mitt hår. Eller så kändes det i alla fall.
Alltså jag är inte sentimental på något vis när det gäller mitt hår... jag har haft de flesta tänkbara varianter av hårlängd, allt från hår ända ner till rumpan till superkort och rakat i nacken. Det växer ju ut, så varför bry sig liksom?

Men idag blev till och med jag lite rädd.
Jag är van vid att det brukar ligga en rätt rejäl hårsamling på golvet när jag är färdigklippt, men den här gången fick hon avbryta mitt i klippningen för att sopa upp en gigantisk hårboll.
Det var ungefär då jag började undra vad jag hade gett mig in på... skulle jag komma levande ur detta? Skallig kanske? Eller bara snygg i håret? Jag blev inte skallig i alla fall, och jag lever uppenbarligen fortfarande. Snyggheten får någon annan bedöma, men jag är helt nöjd :-)