Jag pratade med en vän igår. Hon berättade att hon är avundsjuk på mig för att hon tycker jag är så smart. Jag önskar att jag kunde ha sagt tack, ända från hjärtat, och låtit det vara så...
Varför är det så svårt att bara säga tack?
Istället var jag tvungen att tala om varför hon
inte har någon anledning att vara avundsjuk på mig, att jag inte tror att jag är särskilt smart alls, att jag är livrädd att verka dum och att jag är helt säker på att folk inte lägger märke till mig, eller att de glömmer bort mig så fort de träffat mig. Dessutom dröjer det nog inte länge nu innan min chef och alla andra på jobbet inser att jag faktiskt
är en bluff som egentligen inte fattar vad jag håller på med.
För rätt många år sedan, på mitt första jobb efter examen, var vi några stycken som var ganska färska på arbetsmarknaden. Jag kommer nog aldrig glömma en kafferast då vi satt och pratade om livet i allmänhet och kom in på just det där med att vara en "bluff".
Min chef var VD för företaget, ung och kvinna. Hon är än i denna dag en av de bästa chefer jag haft, och jag minns att jag tyckte det var imponerande att hon hade det jobb hon hade. Därför kom det som lite av en chock, men var också på sätt och vis en lättnad, när hon berättade att hon också kände sig som en bluff och att även hon gick i ständig väntan på att bli avslöjad.
Med tiden har jag förstått att det inte är något ovanligt, utan att vi är många i bluffklubben. Kunde man räkna medlemmarna så skulle vi nog till och med kunna klassas som folkrörelse. Det kan nog vara Sveriges sorgligaste folkrörelse i så fall, definitivt den mest onödiga.
Å andra sidan kan det kanske finnas en lysande framtid för oss inom t.ex. pokerbranschen. Jag menar, har man (som jag) lyckats bluffa sig fram i nästan 35 år utan att bli avslöjad så borde man väl kunna använda det lite mer konstruktivt, och kanske bli rik på kuppen, eller?