Jag såg en konstig grej igår

Jag var ute och gick med tvillingvagnen när jag blev "omkörd" av ett par som joggade förbi mig på gångvägen. De var klädda i löparbyxor, vindjackor och sportiga mössor och jag tänkte att det vore rätt kul att vara sådär sportig och energisk och gå ut och springa lite tillsammans med maken.

Jag fortsatte titta på dem när de sprang vidare framför mig, och insåg att det var något som såg skumt ut. Det tog mig säkert en halvminut innan jag insåg att de sprang exakt i takt. Det såg nästan intränat ut, som värsta militärmarschen. Fötterna slog i marken exakt samtidigt, hela tiden under det dryga hundratal meter som jag spanade på dem.
Det såg lite läskigt ut.

Vilken filtyp är du?

Fåniga tester på nätet är ju extremt fåniga, men liiiiite kul i alla fall.
Vilken filtyp är du? Jag blev .mp3 :-)


Which File Extension are You?

Världens största sandlåda...

...måste väl vara alla förbannade diskussionsforum på nätet?
Jag erkänner villigt att jag är beroende av flera stycken, men samtidigt som det är skitkul att läsa och skriva så finns det nästan inget i världen som jag kan bli så otroligt trött på.
Det är så förutsägbart, man blir ju helt matt. Det är som att flyttas tillbaka till högstadiet igen på sätt och vis. Man ska tycka "mainstream", och gör man inte det så ska man helst vara tyst. Och är man inte tyst så ska man tåla påhopp för då är man provocerande och tigger stryk *S*
Och de typiska personligheterna/grupperna finns där... t.ex.
- Pluggnördarna som söker fakta och tror att de kan förändra världen med kunskap. Stackars idealister....when will they learn?
- Tuggummibubbel-hårsnurrar-typerna som helst bara småpratar om väder och vind för att inte anstränga frisyren alltför mycket.
- De arga och missförstådda som helst bara vill slå något/någon. Hela tiden.

och måååånga fler förstås

Det är fascinerande att de olika typerna verkar gå igen i alla olika forum, oavsett vilket ämne som diskuteras. Är vi genetiskt programmerade till att hamna i dessa personlighetsfack? Scary i så fall...

Vilken grupp jag själv tillhör? Lätt fråga... jag är en pluggnörd av högsta kvalisort. Förstås.
;-)

Kickboxing på tvillingars vis...

En sund själ i en sund kropp....

...kombineras natuuurligtvis bäst i den fascinerande sporten schackboxning!
Och det bästa av allt? Det ÄR inte ens 1 april ;-)

På fronten "jag ska bli klokare och bättre" så går det lite tungt... jag sitter och surfar på Aftonbladet (ja ni hör ju, det börjar barka utför redan där), och inser att de mest intressanta nyheterna har rubriker som "Paris grät" och "Hur gör man med flingsalt?".
Suuuuuuck! Det är visserligen aldrig fel att lära sig mer om flingsalt, men det var väl kanske inte riktigt på DET viset jag tänkte bli klokare.

Nä vet ni....

Nu är det sovdags. Jag har suttit fast i en väldigt tajt surfloop (vad är det för himla uttryck förresten? Nån som fattar vad jag menar?) i ett par timmar och inte blivit ett dugg klokare.
Fascinerande förresten att jag redan, efter mindre än 2 veckors bloggande har lyckats förtränga att hela poängen med detta var att bli en klokare och bättre människa. Jag är nog förtappad. Hurra!

Måste.
Sova.
Nu.
Zzzzz....
Zzzzz.......

Signing off / listoplisto.trött

Jag vet att det är elakt...

...men det här är faktiskt bland det roligaste idag *S*
Polis hittade tappat finger
Alltså, hur full ÄR man egentligen om man lyckas tappa ett finger och inte MÄRKER det? Vilken jäkla fest va? ;-)

Och så en riktig klassiker... för det veeeeet väl alla att det var Marina i Shebang som skrev "Sheena is a punkrocker"?
12-åringar pratar punk?

Jag har blivit en hustomte...

Det är vår. Jaaaaaaaaa!
Idag var det kanonväder, snön smälter bort fort som attan och det är himla najs att sitta framför huset i solen med en tidning och höra hur det droppar från taket.
Men fatta detta... idag kom jag på mig själv med att tänka att jag skulle skyffla undan lite snö på garageuppfarten, ni vet det där översta mjuka lagret som blir när snön smälter. För då smälter det ju undan fortare sedan.
En sån där typisk villavuxenpryl, skotta snö fast det egentligen inte alls behövs, liksom bara för att...
Aaaaaah!!!! Vuxenvarning... hustomtevarning..."jag har blivit min pappa"-varning. Och inte nog med att jag TÄNKTE så, jag skyfflade faktiskt undan den där snön också ;-)
Det är för jävligt. Nu fattas det väl bara att jag ska börja nypa bort enstaka fula blad ur häcken eller tvätta bilen på garageuppfarten iklädd blåvitrandig WCT-overall medan jag pratar väder och vind och häckbeskärning med grannen.

Jag har potential att bli en riktig villaklyscha.... RÄDDA MIG!

Att upptäcka ny musik...

När jag var yngre lyssnade jag massor på musik, och även om jag nog var rätt så mainstream och mest lyssnade på sånt som alla andra också lyssnade på (vilket väl iofs inte är mer fel eller dåligt än något annat), så hände det såklart att jag nångång ibland snubblade över ett guldkorn, en artist eller grupp som stack ut ur mängden på ett skönt sätt.
Det är länge sedan det har hänt, och numera lyssnar jag faktiskt rätt sällan på musik. Det är lite synd, men det är som att det inte finns tid att hitta nya fräscha artister så det blir mest gammal skåpmat i mp3-form när jag sitter och surfar.
Tills nu... för nu har jag hittat ett litet guldkorn igen! :-)
The Magic Numbers, jag råkade se en livespelning med dem i Musikbyrån för några veckor sedan. Nu snurrar deras album om och om igen, och det är ett grymt skönt sound.

Fast de är säkert EXTREMT mainstream nu när jag tänker efter. Jag har inte lyssnat på P3 på ungefär hundra år, men TMN spelas säkert jätteofta där bara för att jag tror att jag har hittat något som är lite mer unikt än Amy Diamond *haha*
Det vore väl typiskt... nåväl, upplys mig gärna om det är så ;-)

.

Fem orsaker till att det är bra att gå upp kl 5 på morgonen

1. Det är bättre än klockan 4.
2. ...

Nej, det finns faktiskt inga fler bra saker med det. *chock*
Jag tänker en del på hur mycket tid jag måste ha haft innan jag fick barn... eller kanske rättare sagt hur mycket tid jag har slösat bort på att göra nästan ingenting.
Bara tagit för givet att jag kommer sova gott och länge nästa natt, att det är helt okej och lugnt och svinskönt att sitta uppe halva natten och surfa, kolla film eller läsa en bok eller bara göra ingenting, för det är ju bara att sova hela dagen om man känner för det. Those were the days... jajamen.

Äh, jag ska inte bli filosofisk och börja gaffla om hur man borde ta vara på varje dag och göra det bästa av stunden, för jag är för lat för att bli en sån som gör det.
Det börjar bli vår till och med här uppe i Pingu-land, och en del dagar är det så soligt och varmt att man blir helt lycklig.
Sådana dagar kan jag titta ut genom fönstret och tänka att jag kanske borde göra något, kanske ta en promenad eller så. Sedan är det plötsligt kväll och skorna står fortfarande orörda i hallen. Sån är jag... allt annat kommer emellan. Så näää, det där med att göra det bästa av stunden, det hoppar jag nog över.

Favoritblogg just nu förresten: Silverfisken.

Hur kommer det sig att det nästan bara är modebloggar högst upp på Bloggtoppen?!? Jag är uppenbarligen så hopplöst otrendig att jag inte (ännu) förstår poängen med att läsa om vilka solbrillor man ska köpa eller var man hittar de snyggaste skorna i Stockholm/Jönköping/Årjäng ;-)
Grejen är nog att det inte stämmer överens med den bild jag hade av "medelbloggaren". Jag har nog mer sett framför mig politiska hobbyaktivister, datanördar, spelfantaster o.s.v... inte modegalna shopoholics som visar upp sina senaste shoppingfynd i bloggform. Man lär så länge man lever minsann.

Aaaaaah.....skrivkramp!

Nu förstår jag var bubblandet kom från! Jag var utvilad! Tjolahopp.
Under helgen har jag sovit sämre & känt mig tröttare, och genast går hjärnan ner på nåt slags sparläge där de mest avancerade tankarna låter ungefär "ugh... uggabugga... ugh"
Jag ska försöka veva igång motorn så kanske det blir liiiite klokare.

Jag tjuter som en liten mistlur när jag läser att Tille släppte taget igår kväll och äntligen är hos änglarna. Och tänker att jag är fullkomligt hjärndöd som ibland vill slänga ut alla mina barn i snön eller sälja dem billigt på Tradera eller eBay.
Men allt är ju relativt. Jag är tacksam över att ha friska barn, men jag kommer helt säkert vilja sälja dem många fler gånger innan de är vuxna, det är väl så det funkar antar jag.

Ugh ugh... totalt motorhaveri. Skriver kanske mer sedan. Hoppas det.

Om jag var diktator...

...eller ja, kanske inte diktator, men i alla fall en ond militärgeneral eller bara rent allmänt ond, och liksom gillade (eller kanske hade som jobb) att tortera folk för att få information (eller kanske bara för att vara elak, det är ju elaktema idag i min blogg)...
då skulle jag använda barnskrik (i synnerhet kolikskrik) som tortyrmetod numero uno. Jag lovar och svär att vem som helst skulle bryta ihop och sjunga som en liten sparv efter bara någon timme.

Fast det är rätt sällan sådana jobb annonseras ut i Platsbanken.
Synd.

Hahaha, fan vad du ljuger...

...sa en vän till mig alldeles nyss efter att ha läst det jag skrev om Dominikas debattartikel. Och i ett ögonblick av klarsyn och insikt så förstod jag att hon hade helt rätt!

För precis minuterna innan, satt vi på MSN och pratade om hur trist det är att all hysteri kring fågelinfluensan verkar ha lagt sig, och hur man kanske borde plantera fejkade skräckhistorier för att få liv i diskussionerna igen *S*
Hon föreslog en historia om hur man "i Tyskland upptäckt att fåglarna blivit aggressiva och nu attackerar barn och katter", och min strålande idé var att skriva typ: "Hmmm... gråsparvarna flyger så vingligt, och hoppsan, där ramlade en ner och dog... och shit, ungarna är ute och leker"
*S*

Läskigast av allt: Jag trodde faktiskt på mig själv när jag skrev förra inlägget, jag insåg verkligen inte min egen elakhet ;-)

Dominika, jag joinar klubben! Och jag tror jag har en värvning på gång också *haha*

Att vara elak för sakens skull?

Näää, det är nog inget som ligger för mig. Läste Dominika Peczynskis debattartikel i Aftonbladet nyss, och även om den har sina poänger och jag absolut kan skratta lite åt det hon skriver, så kan jag inte riktigt fatta det jätteroliga i att vara elak bara för sakens skull, eller ha roligt på andras bekostnad.

Hanna gillar Bajse

Hanna: Bajse Bajse Bajse (skrattar)

Jag: Säg BaMse

Hanna: Bajse

Jag: Näää, BaMse

Hanna: Bajse!! (ser ut att tänka: "hör du dåligt eller?")

Jag: Säg Bam...

Hanna: Bam

Jag: ...se

Hanna: Se!

Jag: Bamse

Hanna: Bajse! (jag kan, jag kan!!)

Jag: Baaaamse

Hanna: Baaaamse (får ett förvånat uttryck i ansiktet och applåderar)

Jag: Jaaaaaa, vad duktig du är!

Hanna: Baaamse Baaaamse Baaamse, heja Baaaamse!

Viljestyrka

På väg från lektionen kom den gnagande känslan i magen. Något var på gång, och borta vid den långa raden skåp satt "de", alldeles för nära hennes skåp. Alla tre tystnade dessutom när hon närmade sig.
Det här är inte bra, hann hon tänka innan hon kom fram och såg hur hennes skåp var nedklottrat och dörren insparkad. "De" satt och spanade förväntansfullt, och hon fick använda all sin viljestyrka för att inte vända sig mot dem och skrika: ÄR NI NÖJDA NU??? Men hon visste att det bara skulle ge dem den bekräftelse de så gärna ville ha, och hon tänkte inte ge dem den segern. Inte den här gången.
I stället samlade hon lugnt ihop böcker och prylar ur skåpet och bar dem till ett tomt skåp i närheten. Där sorterade hon in allt igen och låste skåpet. Sedan gick hon vidare till nästa lektion. Kvar satt "de", och såg mest bara förvånade ut.
1-0

Bloggkartan...

Jag har placerat min blogg i Kiruna på bloggkartan.se

Bloggar jag skulle vilja läsa

Adolf Hitler...
1 september 1939
Käkade en god lunch, invaderade Polen. En bra dag
29 april 1945
Gifte mig idag, livet känns bra. Lite stressigt på jobbet bara...
30 april 1945
Inte lika bra dag idag, jag skriver nog inte mer nu...

Jesus...
År 30
Ett bra år, business is taking off... folk börjar lyssna på vad jag säger.
År 31
Hihi, de har inte avslöjat mina trick ännu. Klantarslen. Men allt kommer nog klarna om ett par tusen år när Joe Labero och hans polare fortsätter trolla. Kanske fixar folk att göra kopplingen då ;-)


Ja, typ så...

Bäst på TV just nu...

...är tveklöst "Lite som du".
Ville bara säga det.

Det bubblar i mig

Väggen... aldrig har den väl kommit så nära så fort. Men nu börjar den se mer avlägsen ut igen. Skönt.

Det känns som att komma ur en dimma, och det bubblar i hela mig. Jag vill skriva, skriva och skriva lite mer. Skriva om saker jag tänker på, saker som händer, saker jag tycker, saker jag INTE tycker... bara jag får skriva så mår jag bra. Det spelar inte ens någon större roll ifall någon läser eller inte, jag behöver bara kräkas ut tankar och funderingar.

Jag läser blogg efter blogg efter blogg och slås av hur liksom trendiga alla verkar vara. "Alla" är naturligtvis en grov generalisering, men bloggande känns ofta lite sådär "Stureplan". Eller kanske rättare sagt så som vi icke-Stockholmare nog kanske ofta ser Stureplan. Ett gäng glammiga unga karriärtyper som minglar och nätverkar, snackar kultur och har skitsnygga lägenheter som de visar upp i snygga inredningstidningar...
Eller är det kanske så att många VILL vara så, och att bloggarna ser ut därefter?
Kanske borde man starta värsta motrörelsen och skriva typ "En hemmafrus bloggeliblogg", där absolut ingenting händer:

• Måndag 7.00: Matade ungarna, bytte blöjor


• Måndag 9.00:Torkade en spya, dammsög hundhår från golvet, sofforna, sängarna och alla andra möbler. Jävla hund som ska fälla päls hela tiden


• Måndag kl 10.00: Matade ungarna igen


• Måndag kl 10.30: Oj, kanske skulle man äta frukost. Okidoki

o.s.v. Ja, ni fattar... det blir inte mer oglammigt än så.

Kanske är det jag som är avundsjuk? Kanske vill jag också ha det sådär som det verkar vara för "alla" andra? Eller inte.
Jeans från Acne, Fornarina och Cheap Monday... eh? Sluta jiddra, prata så man förstår. Jeans köper man på Lindex *S*

Svärmor gav mig en trenummers prenumeration på DiEGO, Dagens Industris nya karriärtidning gissningsvis för folk runt 25-35 år... det är visserligen en rätt bra tidning, men det mesta känns rätt avlägset när man sitter i norra Norrlands inland och ser ut över en skog och nån meter snö. DiEGO känns litegrann som de bloggar jag menar, och det är väl kanske ingen slump att jag har hittat till många av de bloggarna just via DiEGO *S* Kaka söker maka, eller hur är det man brukar säga.

Äh, förmodligen är det bara jag som känner mig extremt otrendig. Och varför skulle det vara på något annat vis? Jag ÄR ju otrendig. By choice. Förresten så vill jag ju inte göra annat än att vara hemma med mina barn just nu. Typ.
Undrar förresten varför jag ens skrev detta? Det känns rätt onödigt, men vad gör man inte när det bubblar? ;-)

Vad f-n är en talfröken?

På lågstadiet gick jag hos "talfröken" Ulla. Det funkade som så att talfröken Ulla kom in i klassrummet en dag, ställde sig framme vid katedern och pekade på oss en i taget och sa: "Räkna till 20".
Halvt vettskrämd gjorde man såklart som hon sa, och baserat på det så bestämde hon vilka som behövde hjälp med talet. "Du, du och du, ni får komma till mig" sa hon. Jag var en av de utpekade. Orsaken var att jag pratade "pipigt". Jag minns att jag redan då tänkte: "Men jag pratar ju inte pipigt, vad menar hon?!?" Som 7-åring är man inte så kaxig alla gånger, så jag sa naturligtvis inte emot henne.

Sagt och gjort. Vi var tre eller fyra som gick hos talfröken Ulla. Hennes "lektioner" bestod i att vi fick högläsa ur någon bok en stund, sedan fick vi stå på rad och öva hockeytacklingar på varandra. Lektionen avslutades alltid med en avslappningsstund då talfröken Ulla masserade våra axlar... grejen var bara att hon aldrig träffade en muskel utan enbart mosade våra nyckelben.
Efter varje lektion gick vi därifrån och ojade oss över att det gjorde så f-b ont att få den där massagen, men ingen sa något. Såklart.

Jag ser nu hur bisarrt det låter, och hur det nästan är svårt att tro att det är sant. Kanske har jag bara hittat på allt? I wish...
Begreppet "kränkning" var nog inte uppfunnet då tror jag, för annars skulle det absolut ha kunnat användas i samband med talfröken Ulla och hennes lektioner.

Efter ett tag så insåg jag att jag inte vill gå hos talfröken Ulla längre. Jag mådde dåligt av det, tyckte det var obehagligt och talade om det för mamma & pappa. Mamma ringde till klassfröken Gun och talade om att jag inte skulle gå på de lektionerna längre, och klassfröken Gun sa "Jaha, okej". Till mamma alltså... inte till mig.
Dagen efter hade vi bibliotekstimme, och på väg tillbaka till klassrummet från biblioteket stoppade klassfröken Gun mig och sa att hon ville prata lite. Jag började ana oråd, och mycket riktigt: "Varför vill du inte gå hos talfröken längre?" (i anklagande ton, uppenbart till och med för en sjuåring).
Nu i efterhand tackar jag min lyckliga stjärna för att mamma hade förutsett den reaktionen, för hon hade peppat mig att vara envis och säga vad jag tycker. Så jag sa helt sonika: "För att jag inte tycker att jag behöver det". Jag fick säga det några gånger, för fröken Gun fortsatte fråga. Men i slutändan var det jag som "vann", jag behövde aldrig mer gå till talfröken Gun. Victory!!!

Vad f-n är en talfröken förresten??? Jag har funderat mycket på det genom åren. Helt klart är att tanten inte var talpedagog, men kanske hade hon gått en kurs eller läst en bok, för nånstans ifrån måst hon ju ha fått idén med hockeytacklingar och nyckelbensmassage... jag undrar om hon tyckte att hon gjorde ett bra jobb?

Så småningom försvann talfröken Ulla från skolan, efter att hon gjort en repa som "fritidsfröken" och hjälpt barnen att pyssla och sånt i rasthallen efter skoltid. Om jag inte minns fel så blev hon sedan "fritidsintendent" i kommunen. Undrar vad en sådan gör? Förhoppningsvis plågar hon i alla fall inte några fler barn på det jobbet.

Jag undrar vilka sådana miffon mina barn kommer att möta i skolan, och jag undrar hur de kommer hantera det... jag undrar hur JAG har hanterat det? Kanske inte bäst i världen eftersom jag fortfarande funderar på det ibland.
Jag har sett talfröken Ulla på stan ibland, och varje gång har jag tänkt att någon borde tala om för henne hur galen hon var. Kanske borde jag tala om det. Men näää, det kommer jag förstås aldrig att göra, för så göööör man ju bara inte.
Knasigt.

Så börjar man då...

"Vägen tillbaka till ett liv?"...låter lite lagom sådär: "Jag har hoppat från en brygga och slagit huvudet i en sten och legat i koma i ett år och nu ska jag lära mig dricka apelsinsaft genom sugrör igen, lära mig gå och försöka komma ihåg att tanten i hörnet är min mamma"... eller hur?

Det är inte riktigt så hjältemodigt. Tyvärr.
Vägen tillbaka till ett liv? är mer ett försök att hitta tillbaka till sig själv efter ett par år som föräldraledig när det har slagit en att livet faktiskt en gång VAR mer än bajsblöjor och kolik och barnvagnar och dagis och Bolibompa.
Jobb? Hmm... ja, sånt sysslade man ju med för länge sedan. Hur tar man sig tillbaka dit?
Intressant? Njaäää... eller jo, det kan det säkert bli, bitvis i alla fall. Läs om du vill, skit i det annars. Jag är inte beroende av uppmärksamhet och kommentarer... inte än ;-)

Nåväl, here we go... Jag har varit föräldraledig i drygt två år, har hunnit med att se första dottern växa upp från bebis till trotsig tvååring och dessutom hunnit klämma ut ett par tvillingflickor som nu är 12 veckor gamla och har kolik. Jippii...
Det börjar bli vår, även fast man inte tror det när man tittar ut (det snöar), och med våren kommer längtan att starta nya projekt, och den här gången är det alltså det lilla projektet "Jag ska bli en bättre och smartare människa" som är på tapeten.

Det slog mig för ett tag sedan att jag typ aldrig ser på nyheter eller läser tidningar längre. Inte ens Aftonbladet... då är det illa. Vadå översvämningar? Jaha, halva Tyskland står under vatten, oj det har jag missat. Jag bytte nog en bajsblöja när det hände.
Jag gillar inte när det mest aktuella jag har koll på är att Carola vann Melodifestivalen, det känns korkat på något vis.
Måste läsa mer nyheter... om jag hinner, det finns ju så många bloggar att hålla koll på istället *hihi*